son of st jacobs

livet går så fort just nu
alla dagar bara rusar förbi och jag blir snurrig och illamående
jag känner ofta att jag inte hinner med
men samtidigt älskar jag det
jag mår bättre nu än jag har gjort på över två år
jag mår inte på långa vägar hundra procent bra
och dåliga dagar och ångest står alltid och väntar vid sidan av
jag har ork till att springa runt och försöka hinna leva
och viktigast av allt, jag har vilja till att springa runt och försöka hinna leva
ibland, ofta, vill jag pausa en stund och låta livet stå still
men nu tror jag att jag har hittat ut ur mörkret på riktigt
nu ska jag bara lära mig att hitta i ljuset
sen kommer allt bli som en dans på rosor
förhoppningsvis

...jag är tom...

luften var fylld av tusen osynliga knytnävar och dina ord blev till ett slag i magen
overklighetskänslor och panik
en ny känsla, jag visste inte, vet fortfarande inte hur man handskas med förlust
förlust av något vackert och underbart
om någon förtjänar att leva, är det de som kämpar för livet
men livet tar ingen hänsyn till hjärtan skapade av guld eller viljor av stål
maktlösheten jag känner inför livets nyckfullhet bultar i mitt huvud
döden har makten att ta ifrån oss dom vi älskar
men den kommer aldrig kunna göra slut på kärleken till människorna i våra liv
oavsett hur många timglas som rinner ut allt för snabbt
kommer kärleken stå som segrare i detta spel vi kallar livet
en människa är aldrig helt i sin kropp, utan lämnar hela tiden avtryck i andra människor
avtryck som aldrig går att sudda ut
och så länge avtrycken finns kvar, är delar av människan kvar bland oss
ibland manipulerar sorgen våra minnen
alla vackra stunder som vi annars skrattat åt och som har fått glädjen att bubbla
får oss nu att gråta av saknad
minnena är de samma, men tomheten måste fyllas av tårar
låt inte döden sätta stopp för det vackra
låt döden förstärka det vackra, göra det speciellt
inse att ni bara är här en kort tid, och låt varje andetag räknas
det tar slut så fort ändå, slösa inte bort livet med att försöka avsluta det i förväg
vänta tålmodigt på att du ska få se det vackra istället för att gräva ner dig i mörkret

förlåt för överdrivet mycket osammanhängande svammel som handlar om tre olika saker i ett
och usch ingen orkar läsa och ingen orkar bry sig
och jag vet att jag är så jobbig, men just nu är jag så trött och trasig inombords och alla tankar krockar och måste ut
skiter i om ni inte fattar ett ord av det ovanstående, det vara bara så att det skulle slippa trängas i mitt huvud

det värker i hela kroppen
känslan av misslyckande har slagit sig fri
tomheten har segrat åter igen
och rastlösheten bankar i takt med hjärtats slag
klockans ständigt tickande visare
visar bara hur meningslös tillvaron kan vara ibland
eller så är det kanske det motsatta
tristessen överskuggar allt det jag borde göra
allt det som jag aldrig orkar

vi är inte sånna som i slutet får varann

men det innebär inte att jag slutar hoppas
varje dag flyger tankarna iväg och klamrar sig fast vid dig
även om det bara är för korta ögonblick känner jag mig lycklig
bakom mig hör jag viskningar om olycklig kärlek
jag tycker inte att man kan vara olycklig så länge man är kär
den fina känslan suddar ut allt det dåliga
jag ger dig min kärlek, mitt hjärta och allt som är jag
och även om du varken tar emot det eller ger något tillbaka
kan jag inte påstå att jag är olycklig
bubblet i magen och krampen i tårna
får mig att glömma, att du aldrig kommer känna likadant för mig

på himlen svävar molnen flyktigt förbi
och ovanför skiner tusentals gnistrande stjärnor
vinden viskar att världen är på väg att förändras igen
äntligen ska träden släppa taget om sina löv
och de nakna grenarna ska åter igen piska höstens melodi
färgerna byts långsamt ut mot ärlighet
mitt hjärta slår sina slag som om allt vore bra nu
men  luften i mina lungor känns kall och hård
hoppet tänds inom mig och släcks igen
jag orkar inte slåss för det vackra igen
kärleken var aldrig till för brustna hjärtan som mitt
vinden viskar att mitt liv är på väg att förändras igen

jag hatar sånna här bloggar
med sjutomiljarder mil långa inlägg som är helt meningslösa
varför gör jag en blogg som jag hatar?
så kan man ju inte göra liksom
i alla fall idag har jag varit på affären och handlat inför veckan
jag fattar inte hur mat kan vara så dyrt :O
det är verkligen sorgligt
tur att det är pappa som betalar annars skulle jag bli ruinerad
i alla fall så har jag bestämt mig för att veckan ska bli studieinriktad
jag ska verkligen fokusera på skolan dom här fem dagarna
gå på alla lektioner och göra alla läxor och allt
och komma ikapp med allt så jag inte har något skolrelaterat att må dåligt över
duktig ska jag vara nu

jag har väldigt svårt att lita på människor
alla växlar så fort mellan olika personligheter
ena sekunden guds bästa barn, andra sekunden djävulens hantlangare
jag väljer att slippa gissa vilka som är goda och vilka som är onda
jag håller mig i bakgrunden istället
där finns inga nyanser, där susar alla orden, bra som dåliga, bara förbi
jag blir inte riktigt klok på mig själv
blir man någonsin det?
eller försöker alla förgäves komma på något som inte har något svar?
jag kanske helt enkelt måste acceptera att jag bara "är", att jag inte är något mer än så.
att alla bara "är"
fast jag är nog inte riktigt redo att släppa taget om tanken på att det finns någon vacker mening med allt riktigt än

minnena sköljer över mig
våra händer på väggarna som omringade de blekta trägolven
två barn under beskjutning i en sandlåda
den hemliga stenen brevid det döda trädet
en fantasivärld gömd bakom en gran
trädkojor som bestod av golv men inga väggar
gravar där kvarlevorna av djur låg nedgrävda
gatlyktan som böjdes så lätt, vi fick inte klättra där
elskåpet där vi satt och bevakade vägen
en alldeles egen isbana
hålet i garderoben med utklädningskläder som vi var så rädda för
små vita barnstolar vid fönstret och ivriga förväntansfulla barn på dom
det hemliga gömstället under trappan, bakom mina kläder
golvet i vardagsrummet som var så varmt i solen
barnfötter mot golvet i den långa korridoren
i mammas och pappas säng fick vi inte leka lejonkungen
stoltheten över de trasiga blommorna
så mycket vi var med om
syster och jag
vi var barn som ingen ondska kunde nå

hon såg mörkret inombords, den enda vars ögon inte var filtrerade och ignorerande. min själ reflekterades i min vilsna blick och hon frågade inför nyfikna öron hur jag mår. alvöron vart jag än vänder blicken, jag kan inte prata. hon förstod och tystnaden hängde kvar som en slöja för min mun. vassa fingrar och snabbt flygande luft runt deras perfekta onda tänder. tittar ut genom fönstret, tänker på försvaret, som militärer med kamouflerade jackor. rädda mig från mig själv, rädda mig från de onda rösterna. fösöker fly men stolen har sugit tag i mig, jag är fångad. melodier om död och sorgen växer men kommer inte ut. jag exploderar och går över till autopilot. hon frågar hur jag mår, är jag arg. jag vet inte vad jag är, eller vem jag är, men det här är inte jag. tystnad. skakar lätt på huvudet. nej jag mår bra. det är svaret man vill höra, att jag mår bra. men rösterna som ekar i tomrummet inom mig pekar på motsattsen. autopiloten fungerar som den ska. det talas om lyckopiller och jag blundar, lyckopiller finns inte, dom fungerar inte. jag trodde att livbojen hade kastats ut, men den illusionen krossades och jag sjönk, lurad igen. melodierna om död smäller som bomber i mina öron och ögonen fungerar inte som dom ska, allt jag ser är suddigt och kinderna är blöta. vad är det för fel på mina ögon? tårar kallar ni det, tårar är sorg i bestämd form. ett säkert tecken på vilken nyans insidan har för tillfället. men vad gör man om känslorna lever sitt eget liv. jag är neutral, känner ingenting. allt tar slut och alvöronen försvinner, deras vassa tungor väser ut ord och meningar genom deras munnar och rösterna försvinner sakta. hur mår jag. jag är inte på topp. hon har märkt det. jag är inte van vid den här känslan. hon säger att man vänjer sig aldrig. jag vet säger jag. men jag vill slippa känna den alltför ofta. det vill vi alla.