son of st jacobs

hon såg mörkret inombords, den enda vars ögon inte var filtrerade och ignorerande. min själ reflekterades i min vilsna blick och hon frågade inför nyfikna öron hur jag mår. alvöron vart jag än vänder blicken, jag kan inte prata. hon förstod och tystnaden hängde kvar som en slöja för min mun. vassa fingrar och snabbt flygande luft runt deras perfekta onda tänder. tittar ut genom fönstret, tänker på försvaret, som militärer med kamouflerade jackor. rädda mig från mig själv, rädda mig från de onda rösterna. fösöker fly men stolen har sugit tag i mig, jag är fångad. melodier om död och sorgen växer men kommer inte ut. jag exploderar och går över till autopilot. hon frågar hur jag mår, är jag arg. jag vet inte vad jag är, eller vem jag är, men det här är inte jag. tystnad. skakar lätt på huvudet. nej jag mår bra. det är svaret man vill höra, att jag mår bra. men rösterna som ekar i tomrummet inom mig pekar på motsattsen. autopiloten fungerar som den ska. det talas om lyckopiller och jag blundar, lyckopiller finns inte, dom fungerar inte. jag trodde att livbojen hade kastats ut, men den illusionen krossades och jag sjönk, lurad igen. melodierna om död smäller som bomber i mina öron och ögonen fungerar inte som dom ska, allt jag ser är suddigt och kinderna är blöta. vad är det för fel på mina ögon? tårar kallar ni det, tårar är sorg i bestämd form. ett säkert tecken på vilken nyans insidan har för tillfället. men vad gör man om känslorna lever sitt eget liv. jag är neutral, känner ingenting. allt tar slut och alvöronen försvinner, deras vassa tungor väser ut ord och meningar genom deras munnar och rösterna försvinner sakta. hur mår jag. jag är inte på topp. hon har märkt det. jag är inte van vid den här känslan. hon säger att man vänjer sig aldrig. jag vet säger jag. men jag vill slippa känna den alltför ofta. det vill vi alla.