son of st jacobs

bli fri från sina inre demoner
lika lätt som det låter, lika svårt är det
men man kanske inte behöver bli helt fri från dom
man kanske bara måste acceptera att dom finns där
och sen att det är upp till en själv vad man väljer att göra av det
om man väljer att gräva ner sig och låta mörkret besegra en
eller om man väljer att räta på ryggen och hålla för öronen när dom kommer smygandes
jag vet i nuläget inte vad min slutdestionation kommer att vara när det gäller min psykiska hälsa
men jag vet att det kommer vara vackert, och jag har på känn att jag snart är framme
alla dessa långa jobbiga backar är slut
och det känns som om det börjar rulla neråt lite smått
jag hoppas att det är så i alla fall

jag är hög just nu
nej jag är inte drogpåverkad
det var bara livet som helt plötsligt kom och knackade mig på axeln
och nu är min själ uppe bland molnen och svävar
det dåliga med sverige, och framför allt skolan, är att man inte får vara glad
man blir tillsagd att man är störd om man inte kan säga exakt vad det är man skrattar åt
folk säger ge dig, lägg ner, ååh sluta vara så jobbig
jobbig? vet ni inte att det kallas glad
man får inte skratta utan någon speciell anledning
men jag är ju glad!?
det bubblar i hela kroppen och jag vill bara dansa och sjunga (falskt, jag må vara glad men det gör mig inte till en magiker, och min sångröst kan jag inte göra något åt)
jag vill skrika och gråta av glädje och hoppa och studsa
vad var det som hände?
jag vet inte, det var inget som hände
men jag känner mig faktiskt inte tvungen att ha en anledning till att vara lycklig
jag har inte vunnit en miljon kronor, jag har inte fått en kärleksförklaring från någon jag gillar, jag har inte fått veta att alla krig har upphört...
JAG ÄR BARA GLAD
låt mig få vara det snälla
konstig? lycklig?
i det här landet är det nog samma sak
men det spelar ingen roll vad ni väljer att kalla mig, visst det gör ont
och sen när jag kommer ner på jorden igen kommer jag vara helt knäckt
men jag skulle aldrig behöva komma ner igen om det inte vore för negativa människors kommentarer
sluta dra ner mig, jag vill uppuppupp
det låter så enkelt, precis som jag önskar att det vore
jag önskar att jag vore starkare så jag kunde få er att lyfta när ni tar tag i mig, istället är det jag som dras tillbaka till ruta ett
släpp taget om ni ska fortsätta vara negativa
håll i hårt om ni vill följa med
det är inte för alltid, vi kommer tillbaka, ni behöver inte vara så rädda för allt
bara skratta när ni känner er glada
sluta trycka ner dom bra känslorna, när ni gör det förvandlas dom till negativa saker
var inte rädda för att folk ska kalla er annorlunda
så länge ni är lyckliga är väl det det viktiga?
låt dom tjura och kalla er störda
lyssna inte på sveriges knasiga etik och moral
sluta vara tyst och söt
var glad och vacker
för glädje är vackert
och glöm inte att skratt smittar av sig, det gör verkligen det
och ju mer man skrattar desto mer vill man skratta
sluta aldrig skratta
oavsett vad folk säger

jag försöker alltid klänga mig fast vid dom små sakerna som händer
sånna saker som får mig att må bra
men efter ett tag börjar jag tänka för mycket på det, och analyserar det
och sen börjar jag tveka
plötsligt har ett jättefint ögonblick förvandlats till ett skämt
dom driver med mig, dom skrattar åt mig bakom ryggen
hur kunde jag vara så dum så jag gick på det
jag vänder mig inåt och undviker ögonkontakt
dom skulle kunna se att det finns tårar där bakom ögonlocken
jag vill bara glömma det dåliga
och vara kapabel till att känna att det bra verkligen är bra
att det inte bara är jag som inte förstår någonting
folk är antingen för lätta eller för svåra att förstå sig på
jag har inte kommit på vilket av dom det är
antingen är det verkligen som dom säger
eller så har allt ett bakomliggande motiv som jag inte förstår
om jag ändå kunde läsa tankar
oj vad allt skulle vara lättare då
jag skulle veta vad folk tycker om mig egentligen
och visst, jag tror inte att det bara skulle vara fina saker direkt
men då skulle jag åtminstonde få veta, slippa undra, slippa känna ångest över minsta sak
igårkväll såg jag ju som sagt bernydokumentären
när jag kom ner på fritids var det ingen i biosalen så jag tänkte att du kunde jag ju sitta där
så jag gick in till kiosken där det befann sig lite folk, bland annat en jättesöt kille som jag lärde känna lite smått på friluftsdagen då vi var i samma lag
så frågade jag en av fritidsledarna "är det något speciellt som folk ska titta på klockan tio?"
hon svarade att nej det var det nog inte
då sa den jättesöta killen som jag nog har en liten crush på "så det var ju bra att du kom så vi kan titta på dig" så log han och stirrade rätt ner i golvet
jag blev direkt jätteglad och helt ååh <3
men sen när jag satt där ensam i mörkret inne i biosalen började jag fundera och analysera
jag menar det är ju inte direkt jätteorginellt att säga så
folk säger så hela tiden så han menade det nog inte på något speciellt sätt
och att han log.. var det ett litet blygt leende, eller försökte han bara hålla sig från att börja gapskratta
kollade han ner i golvet för att han blev blyg eller var det för att om han skulle tittat på mig skulle han vikt sig av skratt
jag vet inte varför jag hakar upp mig på sånna saker, varför jag aldrig kan bara bli glad
varför jag alltid måste göra det till något dåligt
jag kommer ju ändå aldrig få veta vad han menade egentligen
så varför måste jag alltid anta det värsta?
jag måste verkligen bli bättre på sånt där
solen skiner och det regnar
lite som inuti mig
mitt humör och mående svänger från sekund till sekund
jag tror att det är en bra sak
det känns som om det är krig mellan det bra och det dåliga
det är bra att det bra kämpar emot nuså det känns ändå helt okej när jag mår dåligt
för jag försöker intala mig själv att det är för att det bra samlar sina styrkor för att kunna krossa det dåliga
jag och mina metaforer
vi lever i symbios

har lite nostalgi med 156
don't you just love goodbyes?
så många minnen till den låten
bara fina dock, vilket ju är bra
såg just dokumentären om berny vilket var mest bara hemskt
det hemska var då att vi är så otroligt lika, inte utseendemässigt, men inuti
värst var när hon sa "var det en fråga?"
jag började gråta när hon sa det
sen kunde jag inte sluta
ni förstår såklart inte varför det var så hemskt
och jag är inte kapabel att förklara för jag vet inte hur man sätter ord på känslor
men i alla fall säger jag dom fyra orden till min psykolog flera gånger varje gång vi träffas...
var det en fråga?
hon vet att jag alltid säger så men hon skrattar alltid ändå, ibland brukar hon säga "ja det var en fråga" till och med innan jag har hunnit fråga
jag vill inte säga något så det blir fel
så jag måste veta om det är en fråga, och exakt vad jag ska svara på
så jag inte säger något annat
det har nog mycket med självförtroende att göra
jag vill itne säga fel, jag vill inte att hon ska idiotförklara mig, men framförallt vill jag inte att jag ska säga något som kan misstolkas
det blir så jobbigt då
jag litar inte på min sociala förmåga och på att jag ska klara av att säga något rätt
hon brukar alltid säga att jag inte behöver få en fråga för att prata
men det behöver jag
annars kanske jag säger något som man inte borde
just nu känner jag mig väldigt frustrerad
jag får inte fram riktigt vad jag menar
och det blir helt fel
och ingen kommer förstå hur jag känner när jag frågar det
men det här var det bästa jag kunde få fram
klockan är över midnatt
nu är det tisdag
idag har jag prov men jag har inte övat någonting
jag får lite panik över det
allt känns så svart
jag hinner aldrig med allt, även om jag försöker
jag prioriterar så dåligt, väljer det roliga först och sen orkar jag inte ta tag i det tråkiga när det är dags för det
jag måste verkligen skriva klart mitt arbete om HIV också
all denna stress jag känner gör att jag vill skrika
jag klarar inte av stress
när jag känner mig stressad reagerar jag med att inte göra någonting, vilket gör mig ännu mer stressad
det var nog en av dom största anledningarna till varför allt blev som det blev förra hösten
jag sköt på allt tills jag inte orkade knuffa det framför mig längre
och då la jag mig bara ner på marken och blundade för livet
jag borde ha lärt mig av det och jag borde bli bättre på att planera
men jag klarar inte av planering, jag är för spontan för sånt
jag vet inte hur jag ska lösa det här
imorgon kommer jag inte orka göra något
efter skolan kommer jagäta min middag och sen kommer jag somna
jag känner mig så trött hela tiden
för ett år sen skulle min energi hoppat fram vid den här tiden
nu går energin och gömmer sig när solen går ner
jag vågar inte tänka på hur det kommer bli i framtiden
jag känner inom mig att jag fortfarande är sjuk
men jag vill inte tänka på det
så jag tänker på andra saker istället och glömmer hur jag mår
jag vill inte må dåligt
men det gör jag nog innerst inne
inte lika dåligt som för ett år sen, inte lika dåligt som för ett halvår sen
men dåligt
jag känner fortfarande att jag har ett behov av att få hjälp
men den hjälp jag får hjälper inte
jag vet inte vad jag ska ta mig till
det kanske är det att jag börjar må bättre
men vardagen och det normala livet som en frisk människa är så annorlunda, och så likadant, att jag inte vet hur jag ska hantera det
jag måste sova nu
innan jag går över i hyper
det vore inte bra
over and out

var inte mycket drag nere på fritids heller
köpte middag, en hamburgare och en burk cola
sen gick jag upp på rummet igen och segade
jag önskar att det kunde hända något
typ en stor olycka eller något
det vore verkligen jättecoolt om det trillade ner en stor meteorit mitt på skolgården..
asså inte så att någon blir skadad, bara så det händer något
om det går vill jag att det ska sitta ett litet meddelande från rymdvarelser på meteoriten
det kan stå typ "tjaah hur är läget? tänkte liva upp vardagen lite för er, ett önskemål av angelica"
eller ah vet inte, nått i den stilen
för övrigt, om ni undrar så rubriken blir den låten jag lyssnar på för tillfället
som nu då så lyssnar jag på the love cats
the cure är väldigt bra :)
funderar på att se en film, vet bara inte vilken
har bara dom jag har på datorn liksom
är ju inget superutbud då alltså
känner dock för att kolla på wristcutters eller suicide club
asså haha är inte värsta depp men känner för en sån film faktiskt
okej hinner kanske till och med båda dom och dessutom plugga lite
har ju trots allt skolarbete som ska göras
har bara noll lust att sätta mig och skriva om HIV just nu
även om det måste göras eventually
måste duscha också
tror jag gör såhär:
1. duschar
2. kollar wristcutters
3. pluggar inför mikrobiologiprovet imorgon
4. skriver lite om HIV
5. kollar suicide club
6. sover
fin plan
nu ska jag förverkliga det så puss på er

okej glöm det där om att det inte skulle vara svammel
tror jag kommer använda den här bloggen till att bara ösa ur mig alla tankar och så
det kommer inte alltid vara jätteintressant att läsa
men det är mer bara för att det inte ska bli så fullt i mitt huvud

jag insåg nyss att S är väldigt lik Malin Åkerman, som är en av sveriges största kvinnliga skådespelerskor internationellt sett just nu, hon är också modell
och om S är lik henne är det kanske inte jättekonstigt att jag, som ser mer ut som Shrek än någon supermodell, inte har någon som helst chans på R
humöret störtdök ner i marken
samtidigt blev jag attackerad av ångest över att jag missade ridningen idag
visserligen för att jag mår dåligt och skulle spytt om jag hade satt mig på en häst och skumpat runt lite
men inte desto mindre fick jag dåligt samvete över det
och så känner jag mig så ensam här ute
har ingen att prata med och ingenting att göra
klockan är 5 och jag funderar på att gå och lägga mig i brist på vettigare sysslor
nej riktigt så illa är det inte
men jag har riktigt tråkigt
hade tänkt ta med harry potter böcker hit så jag hade något att läsa, men i stressen imorse glömde jag självklart det
så nu sitter jag här och suckar för mig själv
kanske går ner till fritids ett tag och ser om det händer något
jag kanske följer med till travet.. nej jag vet inte
ååh tråkigt, vad ska man göra liksom?
nej nu går jag ner på fritids och checkar läget.
puss på er