son of st jacobs

har lite nostalgi med 156
don't you just love goodbyes?
så många minnen till den låten
bara fina dock, vilket ju är bra
såg just dokumentären om berny vilket var mest bara hemskt
det hemska var då att vi är så otroligt lika, inte utseendemässigt, men inuti
värst var när hon sa "var det en fråga?"
jag började gråta när hon sa det
sen kunde jag inte sluta
ni förstår såklart inte varför det var så hemskt
och jag är inte kapabel att förklara för jag vet inte hur man sätter ord på känslor
men i alla fall säger jag dom fyra orden till min psykolog flera gånger varje gång vi träffas...
var det en fråga?
hon vet att jag alltid säger så men hon skrattar alltid ändå, ibland brukar hon säga "ja det var en fråga" till och med innan jag har hunnit fråga
jag vill inte säga något så det blir fel
så jag måste veta om det är en fråga, och exakt vad jag ska svara på
så jag inte säger något annat
det har nog mycket med självförtroende att göra
jag vill itne säga fel, jag vill inte att hon ska idiotförklara mig, men framförallt vill jag inte att jag ska säga något som kan misstolkas
det blir så jobbigt då
jag litar inte på min sociala förmåga och på att jag ska klara av att säga något rätt
hon brukar alltid säga att jag inte behöver få en fråga för att prata
men det behöver jag
annars kanske jag säger något som man inte borde
just nu känner jag mig väldigt frustrerad
jag får inte fram riktigt vad jag menar
och det blir helt fel
och ingen kommer förstå hur jag känner när jag frågar det
men det här var det bästa jag kunde få fram
klockan är över midnatt
nu är det tisdag
idag har jag prov men jag har inte övat någonting
jag får lite panik över det
allt känns så svart
jag hinner aldrig med allt, även om jag försöker
jag prioriterar så dåligt, väljer det roliga först och sen orkar jag inte ta tag i det tråkiga när det är dags för det
jag måste verkligen skriva klart mitt arbete om HIV också
all denna stress jag känner gör att jag vill skrika
jag klarar inte av stress
när jag känner mig stressad reagerar jag med att inte göra någonting, vilket gör mig ännu mer stressad
det var nog en av dom största anledningarna till varför allt blev som det blev förra hösten
jag sköt på allt tills jag inte orkade knuffa det framför mig längre
och då la jag mig bara ner på marken och blundade för livet
jag borde ha lärt mig av det och jag borde bli bättre på att planera
men jag klarar inte av planering, jag är för spontan för sånt
jag vet inte hur jag ska lösa det här
imorgon kommer jag inte orka göra något
efter skolan kommer jagäta min middag och sen kommer jag somna
jag känner mig så trött hela tiden
för ett år sen skulle min energi hoppat fram vid den här tiden
nu går energin och gömmer sig när solen går ner
jag vågar inte tänka på hur det kommer bli i framtiden
jag känner inom mig att jag fortfarande är sjuk
men jag vill inte tänka på det
så jag tänker på andra saker istället och glömmer hur jag mår
jag vill inte må dåligt
men det gör jag nog innerst inne
inte lika dåligt som för ett år sen, inte lika dåligt som för ett halvår sen
men dåligt
jag känner fortfarande att jag har ett behov av att få hjälp
men den hjälp jag får hjälper inte
jag vet inte vad jag ska ta mig till
det kanske är det att jag börjar må bättre
men vardagen och det normala livet som en frisk människa är så annorlunda, och så likadant, att jag inte vet hur jag ska hantera det
jag måste sova nu
innan jag går över i hyper
det vore inte bra
over and out