son of st jacobs

jag försöker alltid klänga mig fast vid dom små sakerna som händer
sånna saker som får mig att må bra
men efter ett tag börjar jag tänka för mycket på det, och analyserar det
och sen börjar jag tveka
plötsligt har ett jättefint ögonblick förvandlats till ett skämt
dom driver med mig, dom skrattar åt mig bakom ryggen
hur kunde jag vara så dum så jag gick på det
jag vänder mig inåt och undviker ögonkontakt
dom skulle kunna se att det finns tårar där bakom ögonlocken
jag vill bara glömma det dåliga
och vara kapabel till att känna att det bra verkligen är bra
att det inte bara är jag som inte förstår någonting
folk är antingen för lätta eller för svåra att förstå sig på
jag har inte kommit på vilket av dom det är
antingen är det verkligen som dom säger
eller så har allt ett bakomliggande motiv som jag inte förstår
om jag ändå kunde läsa tankar
oj vad allt skulle vara lättare då
jag skulle veta vad folk tycker om mig egentligen
och visst, jag tror inte att det bara skulle vara fina saker direkt
men då skulle jag åtminstonde få veta, slippa undra, slippa känna ångest över minsta sak
igårkväll såg jag ju som sagt bernydokumentären
när jag kom ner på fritids var det ingen i biosalen så jag tänkte att du kunde jag ju sitta där
så jag gick in till kiosken där det befann sig lite folk, bland annat en jättesöt kille som jag lärde känna lite smått på friluftsdagen då vi var i samma lag
så frågade jag en av fritidsledarna "är det något speciellt som folk ska titta på klockan tio?"
hon svarade att nej det var det nog inte
då sa den jättesöta killen som jag nog har en liten crush på "så det var ju bra att du kom så vi kan titta på dig" så log han och stirrade rätt ner i golvet
jag blev direkt jätteglad och helt ååh <3
men sen när jag satt där ensam i mörkret inne i biosalen började jag fundera och analysera
jag menar det är ju inte direkt jätteorginellt att säga så
folk säger så hela tiden så han menade det nog inte på något speciellt sätt
och att han log.. var det ett litet blygt leende, eller försökte han bara hålla sig från att börja gapskratta
kollade han ner i golvet för att han blev blyg eller var det för att om han skulle tittat på mig skulle han vikt sig av skratt
jag vet inte varför jag hakar upp mig på sånna saker, varför jag aldrig kan bara bli glad
varför jag alltid måste göra det till något dåligt
jag kommer ju ändå aldrig få veta vad han menade egentligen
så varför måste jag alltid anta det värsta?
jag måste verkligen bli bättre på sånt där
solen skiner och det regnar
lite som inuti mig
mitt humör och mående svänger från sekund till sekund
jag tror att det är en bra sak
det känns som om det är krig mellan det bra och det dåliga
det är bra att det bra kämpar emot nuså det känns ändå helt okej när jag mår dåligt
för jag försöker intala mig själv att det är för att det bra samlar sina styrkor för att kunna krossa det dåliga
jag och mina metaforer
vi lever i symbios