son of st jacobs

jag har väldigt svårt att lita på människor
alla växlar så fort mellan olika personligheter
ena sekunden guds bästa barn, andra sekunden djävulens hantlangare
jag väljer att slippa gissa vilka som är goda och vilka som är onda
jag håller mig i bakgrunden istället
där finns inga nyanser, där susar alla orden, bra som dåliga, bara förbi
jag blir inte riktigt klok på mig själv
blir man någonsin det?
eller försöker alla förgäves komma på något som inte har något svar?
jag kanske helt enkelt måste acceptera att jag bara "är", att jag inte är något mer än så.
att alla bara "är"
fast jag är nog inte riktigt redo att släppa taget om tanken på att det finns någon vacker mening med allt riktigt än