son of st jacobs

luften var fylld av tusen osynliga knytnävar och dina ord blev till ett slag i magen
overklighetskänslor och panik
en ny känsla, jag visste inte, vet fortfarande inte hur man handskas med förlust
förlust av något vackert och underbart
om någon förtjänar att leva, är det de som kämpar för livet
men livet tar ingen hänsyn till hjärtan skapade av guld eller viljor av stål
maktlösheten jag känner inför livets nyckfullhet bultar i mitt huvud
döden har makten att ta ifrån oss dom vi älskar
men den kommer aldrig kunna göra slut på kärleken till människorna i våra liv
oavsett hur många timglas som rinner ut allt för snabbt
kommer kärleken stå som segrare i detta spel vi kallar livet
en människa är aldrig helt i sin kropp, utan lämnar hela tiden avtryck i andra människor
avtryck som aldrig går att sudda ut
och så länge avtrycken finns kvar, är delar av människan kvar bland oss
ibland manipulerar sorgen våra minnen
alla vackra stunder som vi annars skrattat åt och som har fått glädjen att bubbla
får oss nu att gråta av saknad
minnena är de samma, men tomheten måste fyllas av tårar
låt inte döden sätta stopp för det vackra
låt döden förstärka det vackra, göra det speciellt
inse att ni bara är här en kort tid, och låt varje andetag räknas
det tar slut så fort ändå, slösa inte bort livet med att försöka avsluta det i förväg
vänta tålmodigt på att du ska få se det vackra istället för att gräva ner dig i mörkret

förlåt för överdrivet mycket osammanhängande svammel som handlar om tre olika saker i ett
och usch ingen orkar läsa och ingen orkar bry sig
och jag vet att jag är så jobbig, men just nu är jag så trött och trasig inombords och alla tankar krockar och måste ut
skiter i om ni inte fattar ett ord av det ovanstående, det vara bara så att det skulle slippa trängas i mitt huvud