son of st jacobs

jag känner avundsjukan, svartsjukan, osäkerheten och sorgen som skrynklar ihop bröstkorgen
jag lyssnat på the visit och lyckas inte helt förmå mig till att koka thé, trots att kroppen andas tomhet
jag behöver fylla mig, men till och med jag har lärt mig att inget kan fylla hålet i hjärtat

får jag tysta viskningarna med ett enda litet tjuvknep? bara denna enda gången?
jag vet att jag inte får och gråter över att jag ens tänkt tanken
om jag bara hade mitt kaos att omfamna
om bara mitt kaos kunde driva bort mörkret och få mina ögon att glittra igen
om bara mitt älskade kaos inte var så avlägsen just denna natt

jag stålsätter mig för en evighets ensamhet
evighet i form av sekunder
vad spelar väl det för roll när man älskar?
min evighet är över på inte mer än några dagar, men icke desto mindre är det en outhärdlig evighet
en evighet av avundsjuka, svartsjuka, osäkerhet och sorg

mitt i allt detta finns det ingen som kan omfamna mig och vagga mig till sömns
jag tvingas uthärda en evighet just på grund av att jag är ensam
ensam mitt emellan otaliga hjärtan som brinner för min skull
men varför skulle jag förändras nu? jag som alltid levt ett liv som martyr, helt utan egentlig anledning till det

jag känner ett starkt hat gentemot näst intill allt och alla just nu
det är ett hat som förtär mig inifrån och inte har planer på att lämna min kropp förrns jag inte är mer än ett skal
ett skal fyllt av avundsjuka, svartsjuka, osäkerhet och sorg