son of st jacobs

jag gjorde ett försök
tänkte att nu, nu skall jag klippa av de trådar som håller mig på benen
nu är jag tillräckligt stark att klara mig utan ett hjärta

"jag mår så obeskrivligt dåligt när jag ser dig gråta över honom, men vad du än gör så får du inte säga upp kontakten med honom, du får inte försöka leva utan honom, för inget får dina ögon att glittra som de gör när du pratar med honom, när du pratar om honom.. du får inte lämna honom för då skulle dina ögon inte längre glittra på samma sätt"

och jag fortsätter andas, tänker att visst har hon rätt, min vän, min syster, min kärlek, min vackra tornadoflicka

hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag är någon
vet jag innerst inne att utan honom är jag bara ett skal
utan honom i mitt liv skulle jag visserligen kunna både skratta och gråta, men det skulle ske utan själ

maybe I won't feel this way in ten years but all I know is that I want to hold you in my arms tonight

förmodligen är kärleken som vilken annan sjukdom som helst
jag håller andan, blundar och ber att det jag drabbats av inte är livshotande
att det finns någon sorts botemedel eller i bästa fall att det går över av sig själv
det som är kan inte bestå, det förstår du lika väl som jag
gör det det går vi båda under

om ändå livet vore enkelt..
jag är tacksam över att det inte är det