son of st jacobs

Nu är det inte Angelica som skriver. Det är Felicia. That's right, jag har fått rätten att skriva vad jag vill, inom vissa ramar.
Jag har valt att ge er min syn om Angelica. Lite bra, lite mindre bra.

Jag tycker mycket om när:
Angelica pratar i sömnen om konstiga saker
Angelicas ögon lyser när hon inser att vi skall äta nudlar
Angelica hoppar upp och ned av lycka när hon får en idé
Angelica vaknar mitt i natten för att ta lite naturgodis och sedan somnar om, utan att säga ett ord
Angelica är lika klantig som jag är. Typ går in i dörrar och så.
Angelica rapar och anser att det är något jag skall vara glad över. Som att det var ett privilegium att höra henne rapa. Det är det också.
Angelica skall försöka prata engelska och det blir den sämsta svengelskan i världen.
Angelica skickar random sms där hon citerar Vad tyst det blev, eller andra fina saker
Angelica utmanar mig på stirrtävling. Hon förlorar alltid, men hennes tårar som rinner ur hennes UFOstora ögon ser så roliga ut

Jag tycker mindre mycket om när:
Angelica random kastar muggar i huvudet på mig och skrattar
Angelica får en tanke och istället för att säga den stirrar hon sneaky på mig i cirka 10 minuter
Angelica väcker mig genom att antingen skrika "FELICIA!!!!!!!!!" eller hoppa upp och ned i sängen och skrika konstiga saker
Angelica inte är här

Kort sagt vill jag ha henne här, oavsett om hon väcker mig eller kastar muggar på mig eller glor sneaky. För det är en del av hennes oändliga charm.
Psykbunkern är inte lika psykad utan Angelica. Det här var min syn på Angelica. Det oändligt bra, det lite mindre bra som ändå mynnar ut i någon form av flod av kärlek.
Jag älskar dig, min bäste vän.