son of st jacobs

idag började skolan
jag inviger nya läsåret genom att ligga apatisk i sängen
ett antal tårar senare
jag vet inte vad jag ska göra
det där om att inte känna hopplösheten, stryk det
hopplösheten hugger i mig och jag orkar inte mer
jag vill bara skrika och gråta och slänga saker omkring mig
jag vill agera som när jag var ung
på sätt och vis avskyr jag att jag med åldern lärt mig att behärska ilskan och sorgen
det var så skönt att inte tänka på konsekvenser
men nu är jag vuxen, nu gråter jag när ingen ser och tänker tankar som ingen får ta del av
jag är inte längre fri