alla fjärilar i magen nålas upp till ett mönster på min säng
jag vet inte om jag ska vara personlig eller inte
samtidigt som det är så enkelt att skriva något som inte berör på något plan finns ett starkt behov av att få ur mig det som ekar i tystheten
jag gör en kompromiss och delar upp detta inlägget i två delar, först den opersonliga who-the-hell-gives-a-shit-delen och sen den personliga who-the-hell-gives-a-shit-delen
opersonliga who-the-hell-gives-a-shit-delen:
spenderade natten och morgonen med att pendla mellan sängen och toaletten
tänkte hela tiden "jag måste gå till skolan, jag vill gå till skolan, jag SKA gå till skolan"
men när jag började spy blod och såg mitt likbleka ansikte i spegeln insåg jag att min plan inte var genomförbar
jag tog istället en dusch och försökte sedan sova så gott det gick i några timmar
jag ska, bara så ni vet, aldrig mer äta pepparkaksdeg
när jag väl vaknade mådde jag bättre och gick hem till felicia
vi har nu pratat ett tag och ska förmodligen fortsätta med det ett tag till
så ligger det till
personliga who-the-hell-gives-a-shit-delen:
I know I'm dead on the surface
But I'm screaming underneath
jag gör inte mycket väsen av mig
och endast de som tagit sig in i bubblan får ta del av mina egentliga andetag, de där ryckiga och panikslagna
jag kan verka ha kontroll över läget, och jag gör allt allt allt i min makt för att få det att vara som det verkar
jag har ingen kontroll, jag följer någon annans ord och har förlorat mig själv på vägen
en vacker dag kanske jag lyckas snubbla in i mig själv
vem vet
