son of st jacobs

jag tror att om man någon gång känt hjärtat slå extra hårt av att titta på en människa kan det aldrig helt gå över
och i helgen blev jag påmind om detta
trots att jag inte längre tycker om honom på samma sätt kände jag ändå någonting som liksom hamrade innanför bröstkorgen när jag såg honom
han är så olik nu för tiden
när vi lärde känna varandra var jag en förvirrad fjortonåring som letade febrilt efter mig själv
han var en söt poppojke, med svarta tajta jeans, långärmad svart/vitrandig tröja, spretigt svart hår och piercad läpp
han var, och är, fyra år äldre än mig och hade precis uppnått en sådan ålder att han fick införskaffa cigaretter lagligt
detta gjorde han, och stod så ofta gömd i mitten av ett grått moln som han själv skapat
jag med mina fjorton år, som aldrig rökt ett enda bloss i mina dar, suktade efter att suga i mig nikotinet även jag, bara för att han gjorde det, bara för att han var den mest imponerande människan jag någonsin sett
det är så lustigt att se honom nu, i helt fel sammanhang, i helt fel stad, i ett helt nytt skal
vi har ingen kontakt längre och istället för att hälsa tittade vi bara in i varandras ögon en kort stund, som för att säga "jag ser dig, men vi känner inte längre varandra" och så gick jag vidare och tänkte inte mer på det, förrns nu
jag tror att om man någon gång känt hjärtat slå extra hårt av att titta på en människa kan det aldrig helt gå över