son of st jacobs

idag har jag varit som ett tomt och patetiskt skal av en tom och patetisk människa
som om jag försöker leva upp till myten om mig själv, så som jag var i det förflutna
apati i sängen med musik som enda kompanjon i timmar i sträck
thé som kallnat sedan länge
mat som tagit en oändlighet att äta upp
en säng som inte fått vila på snart ett dygn, bortsett från korta stunder då jag till exempel gått på toaletten eller lagat mat till någon som inte velat äta
ryck upp dig angelica
ta dig i kragen, gå en promenad, ät vitaminer så blir allt bättre
det blir aldrig bättre
och speciellt inte när ångestmolnet växer sig större och större varje gång jag uppenbarar mig utanför ytterdörren
jag förstår mig inte på det själv
men bellas spotify-lista har hjälpt mig igenom dagen och nu ska jag göra en ansträngning, nu ska jag duscha