son of st jacobs

vet ni vad en deja vú är?
alltså, vet ni på riktigt?
det är inte att man upplever något som man redan varit med om förr
egentligen är det så att hjärnan tillfälligt jobbar snabbare, ligger steget före
när man uppfattar verkligheten snabbare än man vanligen gör luras man att tro att man varit med om det förut
man känner igen sig, eftersom man inte är van att uppfatta världen och nuet i samma sekund som det verkligen händer
det blir inte som ett nu, det blir som en repris
trots att det egentligen bara är hjärnan som går på högvarv

varför berättar jag detta?
för att jag ska kunna förklara vad som sker i mitt huvud just nu
jag får stundvis någon sorts omvänd deja vú
istället för att hjärnan jobbar så fort att det är onaturligt jobbar den långsammare ibland
som om allt fryser till
jag stelnar i tanken
människor som har stått brevid mig har försvunnit när jag blinkar
hjärnan har inte hunnit registrera när de går därifrån

det är obehagligt
det känns som om jag befinner mig i en låtsasvärld
som om inget är på riktigt

jag är en logisk varelse
jag hittar anledningar och ser allt från en vetenskaplig synvinkel
det är den största anledningen till att jag aldrig vikt mig för den galenskap jag utsatts för i mig själv
den störtflod av oförklarliga angrepp som min hjärna varit med om
jag hittar en anledning till allt

innan jag funnit förklaringen till det som händer mig nu trodde jag att jag blivit galen
eller, ännu galnare
hade jag inte kunnat resonera med mig själv vore jag förlorad
jag vet att jag är sjuk
jag har accepterat det, att min hjärna inte är som den borde
när världen börjar gunga och allt ser ut att lägga sig ner över mig grips jag inte längre av panik
jag vet att det är så mitt huvud fungerar
eller inte fungerar

innan jag insett hur mitt huvud fungerar var jag på väg att gå isär av rädsla
nu är det min vardag och jag orkar ärligt talat inte bry mig
orkar inte engagera mig i det jag vet inte är verkligt
visserligen är det verkligt för mig
men jag vill inte vara en sjuk människa
jag vill vara mentalt frisk
så jag kopplar bara bort det jag logiskt sett vet är fantasifoster i min överbelastade hjärna

det spelar ingen roll hur många röster jag hör, hur många väggar som rasar ner över mig, hur många stunder som klipps bort ur mitt liv..
jag orkar inte bry mig om det som inte är normalt
orkar bara fokusera på att se den värld som alla runt omkring mig ser
det börjar bli rutin
och även om jag fortfarande mår dåligt ibland, är nedstämd, känner mig deprimerad
så klarar jag mig på det faktum att jag numera kan leva i en relativt vanlig vardag
ledsamheten blir så mycket enklare att hantera när livet i övrigt är som det borde
eller i alla fall, när jag bara ser det som jag borde se av livet

jag vet knappt vad jag pratar om längre
nu lägger jag ner denna monolog och återgår till verkligheten
den som tillhör någon annan, och som jag nu får ta del av