son of st jacobs

jag känner mig inte duktig längre
förr kunde jag glädja mig en hel vecka om jag orkade gå till skolan en endaste dag
nu tar det inte ens emot att stiga upp på morgonen
jag vet att det tyder på att det är bättre
men det känns ändå inte bättre
jo, bättre på så sätt att jag orkar nu, det jag inte orkade förr
men då blev jag stolt över mig själv om jag orkade
nu blir jag besviken på mig själv om jag inte skulle orka
det är nog bättre när man har så låga förväntningar att man inte förväntar sig någonting
ändå klassas jag som "bättre" nu
men jag vågar inte sänka dosen
det kan jag inte ens om jag skulle vilja, för min läkare är mystiskt sjuk, och därmed långtidssjukskriven och går inte att få tag på
jag måste nog i vilket fall vänta minst till jul innan jag kan sänka
om jag vågar då...

nu sitter jag i skolan, jag är inte duktig som har gått hit, för det tog inte emot
hade jag vaknat och tänkt "nej jag vill inte till skolan, jag vill somna om, jag vill bara lyssna på musik och röka hela dagen"
DÅ hade jag varit duktig, men jag kände inte så
jag vill känna så.. för då blir jag så lycklig om jag orkar komma iväg
jag vet såklart att det är smartast att bara komma hit utan att reflektera över det
men ändå känns det så tomt

jag minns den hösten då allt brakade samman
den hösten då jag hade för mycket frånvaro för att få studiemedel från csn
den hösten då jag satt för mig själv trots att människor jag knappt kände försökte dra med mig i livet
jag drog bara ner mig själv
undra hur allt skulle varit, om jag aldrig brutit ihop den hösten
om jag fortsatt att skratta även när det gjorde ont

nu ska jag göra extrauppgifter eftersom jag jobbar snabbare än de andra
eftersom min hjärna har varit så passiv den senaste tiden finns det så mycket energi
kanske inte alltid till att göra saker, men i alla fall till att tänka och arbeta

jag tycker för första gången på tolv år att skolan är rolig