son of st jacobs

nej det är inte alltid så vackert
det är tvärtom ganska så tragiskt allt för ofta
men det gör inte så mycket
inte egentligen
för trots att jag ligger sömnlös med tårstrimmiga kinder
trots att hjärtat värker, så känner jag mig delaktig
inte alltid i något vackert
men i någonting, i livet
jag är delaktig i livet och jag accepterar de stunder då jag nästan går sönder
även de stunder då jag faktiskt går sönder kan jag lära mig att tycka om
som nu till exempel
för trots att det värker i själen finns det så mycket bra
jag behöver bara titta på min vänstra arm
där, mitt bland allt tecken på sorg och ångest lyser en stjärna
en stjärna som representerar det största lyckopillret i mitt liv
och jag minns
jag minns att trots att världen kan kännas bitter och kall
och metaforer som ärr och sår passar in på livet
så finns stjärnan, och ljuset
det vackra finns där, bara jag fokuserar på det
jag kan till och med lyckas glömma mörkret ibland
bara jag anstränger mig tillräckligt mycket
inte på att tränga ut det mörka
utan på att släppa in det ljusa

nu är jag hos luke
det är ett enormt ljus i mitt liv
jag känner att sorgen och tankarna river inuti
och fingrarna skakar när jag skriver
men jag blundar inte längre
jag ser mig omkring
ser min enda kärlek henrik berggren titta ner på mig från väggarna
ser fiskarna i akvariet simma runt i sin egna lilla värld
jag ser min älskade vän som springer omkring och pratar
pratar om oviktiga saker
fullkomligt meningslösa egentligen
vem som ska sova längst in i sängen
vilka kuddar jag vill ha
saker som inte gör världen till en bättre plats i längden
men som just för stunden lyser upp min värld
just nu slipper jag tänka på det dåliga
jag väljer sängplatsen närmst väggen och tackar ja till två av kuddarna
och jag är kanske inte lycklig
men jag är nöjd, alldeles lagom nöjd
för visst är det ändå vackert
mitt i misären
har jag hittat ljusprickar
det är det som gör livet vackert, på riktigt