when my boy walks down the street
nu är jag på fullaste allvar inte långt ifrån att skratta mig själv till döds
henriks never never never give up har etsat sig fast i mitt huvud
det smartaste vore kanske att bara andas lite, ta det lugnt och vara mitt vanliga förtjusande jag
men mitt never never never give up motto får mig att köra på i hundranittio kilometer i timmen utan att så mycket som se mig omkring efter genvägar
jag har blicken framåt och slår hindrena ur vägen, på ett sätt som kanske inte alls är det mest intelligenta vid närmare eftertanke
i vilket fall får jag mig ett gott skratt
för jag är ju så ljuvligt patetiskt galen
Kommentarer
Postat av: s
hhaa, faktiskt gör jag de ;) ahha <3
Trackback
