son of st jacobs

jag skulle så gärna vilja berätta
säga hur det känns
men det går inte
det är fysiskt omöjligt att forma ord som inte existerar
fysiskt omöjligt att förmedla känslor man inte känner igen
det är som om någon annan tagit min kropp i besittning
tagit över mina tankar, känslor och allt som hör till
för det här är inte jag
nostalgi sträcker sig inte så långt i min värld
om jag bara kunde förstå hur det kunde bli såhär
varför har jag ingen kontroll längre?
(som om jag någonsin haft det)
det där kaoshjärtat jag pratar om gång på gång har ju börjat slå igen
hade jag inte bestämt mig för att låta det vila?
hur kommer det sig att tankarna till stor del kan vara så förnuftiga
medans hjärtat flyger på så sköra vingar?
hela kroppen gör ont på mig
som om mitt hjärta har infekterat resterande delar av mitt fysiska jag
inget jag gör hjälper
om jag bara kunde inse
att jag vet vad jag måste göra
varför måste det vara så svårt?
någon dag vill jag kunna säga som det är
att min historia handlar inte om mig
den handlar om dig
jag har tappat orken till att kämpa för något annat än just det här
jag försummar allt jag har bara för att kunna hålla kvar vid denna dödsdömda drömmen
när blir du verklighet?
jag orkar inte vänta mycket längre