son of st jacobs

ni vet, hur en del författare jobbar
i flera år, med en bok
jag kommer nog bli en av dom
det tar sån tid
det är för jobbigt för att bara skriva ner allt rakt av
jag behöver tid
för att reda ut saker
som flyter upp till ytan
det är jobbigt
men jag måste göra det
för att kunna ordna upp i min hjärna
i mina tankar
jag måste skriva ner det
det är det enda sättet jag har kommit på för att ta itu med saker
jag måste skriva
men det tar tid


nu när jag rensar mitt rum
för det gör jag fortfarande
det känns som om allt jag gör tar tid
men det är bara det att, det förflutna kommer tillbaka
både när jag skriver om det
och när jag bokstavligt talat gräver upp det
ur högar med minnen

jag hittade
en kalender
från 2006
på första sidan
skrev min dåvarande bästa vän
och de säger att stan har blivit tyst och ful och öde älskling
att det kommer bli en lång kall vinter

jag gråter i omgångar
när fotspår mina vänner lämnat dyker upp
vänner som jag för det mesta har tappat kontakten med
men vars andetag jag fortfarande kan känna i mitt hjärta

de vackra minnena
får mig att gråta
av saknad, och glädje
av sorg över att den tiden är över

de sorgliga minnena
får mig att gråta
av hat gentemot de människor som en gång förpestade min tillvaro
en skam över att jag nästan lät dem förstöra mig
glädje över att den tiden är över
och sorg över att den tiden har existerat

jag ser på mitt nu
tänker
"hur kommer jag minnas denna tid i mitt liv, om fem, tio, femtonår?"
med tiden förtränger man smärta
en mamma kan inte minnas exakt hur ont förlossningen gjorde
det vägs upp av det lilla knytet som ligger och andas i hennes famn
och plötsligt är smärtan inte ens ett minne, den existerar inte

om fem, tio, femton år
kommer jag minnas denna tiden
som den tid då allt gick mot det bättre
jag kommer förtränga den inre smärtan
och minnas det som omgav mig
det som hände i mitt liv
än så länge
är det här den bästa tiden i mitt liv
jag har kanske mått mycket bättre
jag har definitivt mått bättre
men jag har heller aldrig haft så mycket bra i mitt liv

även om jag inombords
hatar, och gråter över min existens
ser jag till det yttre
och inser att
blir det bättre, är det bara ett plus
för i nuläget
saknar jag egentligen nästan ingenting