son of st jacobs

OJ herregud tänker alla nu, och tror att jag på något sätt ogillar håkan
självklart är så icke fallet
men jag måste säga en kul sak som hände för ett tag sen
eheheh ett år sen men OKEJ

jag, mamma och pappa var hemma hos deras kompisars landställe
då var det mamman och pappas och en tjej som är typ gammal som jag
så satt vi i deras stuga och skulle äta mat
och alla satt runt matbordet
så var radion på
och så började en håkan-låt spelas
jag sken upp som en liten sol och regnet som slog mot fönsterna spelade inte så stor roll
under några minuter skulle jag få drömma mig bort till en hav av människor samlade framför en scen där håkan och bandet stog och spelade
känna trycket, inte fysiskt men någonstans inom mig
känna musiken bulta igenom mig
slippa undan de tråkiga människorna, den jobbiga tjejen, det äckliga utedasset och det regniga vädret
knappt hinner låten börja innan pappa i den andra familjen reser sig upp
så sträcker han sig mott radion, för att stänga av, och så säger han högt och tydligt, uppenbarligen smått irriterad
"den där jäääävla håkan hellström :@"
han fryser i sin rörelse när kraften av min mordiska blick slungar honom in i ett parallellt universum och förvisar honom från existensen
tystnaden kring bordet skulle kunna skäras med en kniv
det händer som i slow motion
pappan i den andra familjen vrider lååååångsamt på sitt huvud tills han tittar rakt på mig
jag har ingen uppfattning om hur jag ser ut
men den blick som möter mig antyder att jag ser minst sagt läskig ut
ett efter ett vrids huvudena mot mig, först mamma och pappas, sen de övriga två deltagarna vid middagen
pappa säger "oh oh" och försöker få ögonkontakt med mig
tystnaden för övrigt håller sig kvar
sakta sätter sig den andra pappan ner på sin stol, smått generad, med rosiga kinder och tittar ner i bordet
alla börjar skratta, men tystnar kvickt när de inser att jag vill höra låten
ja, vissa skulle kalla det överreaktion, själv säger jag, att jag ville hålla fast i den seriöst enda lilla ljuspunkten i en suckisch vistelse mitt i den norrländska skogen
det är berättelsen om när jag med blott en blick fick en vuxen man, nästan två meter lång, och uppskattningsvis hundra kilo muskler tung, att rodna och titta ner på sin tallrik
det har blivit en sak som jag och pappa säger heeela tiden, angående _allt_
"den där jääävla blablabla"
vi kommer aldrig tröttna på det heller, det är fint :)

men, till saken, eheh
jo jag tänkte bara säga att jag älskar att jag och min pappa är så bra kompisar
han är oerhört cool, speciellt för att vara en pappa