son of st jacobs

jag har en konstig känsla nu
jag har aldrig känt såhär förut
jag vet inte om det är bra eller dåligt
eller kanske både och
i alla fall går känslan inte riktigt att beskriva
men jag ska försöka mitt bästa
för det är sannerligen en intressant känsla
och folk borde få höra talas om den
jag betvivlar starkt att många har känt såhär
men, vad vet jag?
jag tror dock att om många känt såhär, skulle man ha hört talas om det
i alla fall, det känns som om jag är helt, tom
som ett papper som ingen har varken skrivit eller ritat på
men ändå har jag varit i livet så många år
och varit med om allt det jag egentligen varit med om
men det är som om allt bara har studsat av
jag är fortfarande lika blank
små saker som händer eftersom studsar mot mig med antingen "bra" eller "dåligt" som innebörd
och för en kort sekund uppfylls hela min själ av antingen glädje eller sorg
men samtidigt som jag känner detta, befinner jag mig någon annanstans, så jag känner det, men det är ändå inte som om det är på riktigt
och när jag kommer tillbaka till min kropp har känslan hunnit försvinna
och åter igen är jag lika tom som innan
jag menar inte tom på ett negativt sätt
bara, harmoniskt, som ett fullständigt nolläge
inte ens min kropp känns som den brukar
jag känner mig så ny, så oanvänd
som om jag aldrig förr böjt på mina ben, eller armar
som om mitt hjärta slår för första gången
som om mina fingrar för första gången spritter över tangentbordet
men ändå känns varje rörelse, medveten och omedveten, så inövad
jag har gjort såhär tusentals gånger men det känns som allra första
jag kan verkligen inte beskriva den här känslan
det är sannerligen en udda känsla
jag tror i alla fall att jag kommit fram till att jag gillar den
hoppas den håller i sig
nej, jag ångrar mig
jag vill inte känna såhär, jag känner mig kall i själen
nej, jag vill vara som vanligt
jag vill älska och jag vill hata, jag vill skratta och jag vill gråta
jag vill inte ha fullständig balans
det får hellre vara uselt, än ingenting
jag försöker förtränga denna känslan
jag tror förresten, när jag tänker efter, att den här känslan har ett namn
jag visste bara inte att det var en känsla, jag trodde det var mer som en instruktion eller bruksanvisning av något slag
i alla fall kallas den "meningen med livet"