son of st jacobs

glöm inte att BD aldrig kan dö


lyssnar på way out west spelningen om och om igen
och dör lika mycket som vanligt, över det faktum att jag inte var där
har nog haft samma känsla nu i över ett halvår
det bara skriker i mig att jag får aldrig se dom
det slutar aldrig skrika
inte ens ett eko blir det
det skriker och skriker och skriker i alla evinnerlighet
och det tar nog aldrig slut
jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för min idioti
varför? varför gjorde jag det enkla valet?
varför lätt jag enkelheten fatta ett beslut som nu kommer förfölja mig så länge jag andas

glöm inte att BD aldrig kan dö


jag hoppas på det omöjliga
tänker hemska tankar
skäms över min egocentriska sida som slagit sig fram
jag kan inte ens uttala det jag tänker
det är för fruktansvärt
för hemskt
jag kan inte förstå det själv, hur kunde jag bli sånhär?
jag älskar och kommer alltid att älska BD

glöm inte att BD aldrig kan dö


...

glöm inte att BD aldrig kan dö


måste sluta ha låtarna på repeat
måste sluta leva genom ord som sagts för så länge sen
måste börja leva i nuet
varken det förflutna eller framtiden fungerar
även om det nog är vackrast på många sätt
men det fungerar inte i längden
jag måste hitta nuet

glöm inte att BD aldrig kan dö