ett ljus man drunknar i
hur ska du kunna överleva?
när du vet att ett halvt jordklot skiljer oss åt
när du vet att vi har atlanten mellan oss
hur ska du orka andas?
hur ska du kunna tvinga dig själv att kliva upp på morgonen?
vem skall ge näring åt din svältande själ?
när kontakten tillfälligt bryts
när du inte kan nå mig hur mycket du än försöker
hur ska du reagera
när jag inte svarar om du ropar
jag kan inte överleva vill jag att du ska svara
jag kan inte andas om det inte är samma luft som den du andas
jag vill att du ska berätta att det är min närvaro som får dig att orka stå
att du inte har någon anledning att gå upp på morgonen
när inte jag finns där
jag får aldrig höra detta
eftersom det är mina egna tankar och känslor
det är jag som är "du"
en främling i min egen kropp
det är jag som får svårt att andas när flygplanet lämnar marken, och tryggheten, dig, bakom sig
men vad kunde vara mer passande
än att få höra "du kan gå vidare nu"
som om jag släpps fri, som om jag får tillåtelse att glömma, eller i alla fall sluta drömma
vad passar bättre än att få höra det
innan man kliver ombord på flygplanet
och lägger milen emellan oss
som en symbol, för det definitiva
för slutet
nej
för början
