son of st jacobs

vad gör man när vardagen inte existerar och man har tröttnat på inte vara grå?
allt jag säger väser jag fram mellan ihopbitna tänder, käkarna värker och jag tror ibland att de kommer spricka en dag
jag har tröttnat på att kämpa tillbaka tårarna
ingen ska få se min svaghet så jag gömmer mig djupt inom  mig själv
ibland släpar de ut mig i ljuset och jag bländas av hur naket och avskalat det kan vara när man tror på något som aldrig kommer ske
svaghet
det svider i huden och ni skriker att jag är värdelös
men en konfrontation i det här tillståndet vore värdelös, ni skulle så lätt kunna sparka mig igen
kanske är det dags att ta tillvara på tillfället
men jag tröttnar innan jag ens har tänkt tanken
jag måste bara få sova, ett år eller ett millenium
jag kommer inte missa någonting för tårar är förevigt och skratten hinner alltid ikapp för flyktiga ögonblick
och när kroppen skakar och jag är bortom räddning vill ni plåstra om mig och badda mina sår
stel som en staty
tysthet, ni är borta innan jag hinner blinka
jag vill kunna andas