son of st jacobs

gud vilken nedrans soppa

idag vaknade jag i gryningen och släpade mig motvilligt upp ur min varma mjuka säng för att genast omfamnas av mitt kalla hårda liv
pappa skjutsade mig till stan vid halv tio och utomhus var det massor med minusgrader
jag höll på att förfrysa lite
sen jobbade jag som en dåre i tre timmar, hade lunch och sen jobbade jag som en dåre i tre timmar till
anledningen till denna extrema ansträngning från min sida är den annalkande bokrean som kräver all vår energi och uppmärksamhet
nästan samtliga böckar i hela butiken måste stoppas undan för att göra plats åt nya reabocker, och de som inte ska bort ska prismärkas med nya reapriser
jag blir galen, jag har burit böcker som aldrig förr idag
eftersom jag är så jävla lat har jag ingen större lust att gå tre-fyra gånger när jag skulle kunna gå en gång
så jag lassar upp världens jävla berg av böcker i armarna, går som en egyptisk slav under den tunga bördan, och måste se lagom normal ut om man säger så
det är en praomänniska på bokia denna veckan, hon verkar ganska invalid
hela tiden snubblade hon och smällde ner massa saker från hyllorna, jag hörde henne säga förlåt säkert sjutton gånger idag
i alla fall skulle vi flytta på några böcker, så ser jag att det är kanske femton råtjocka böcker som är svintunga och ba herre min skapare
så tog jag sju böcker, känner hur mina armar förlängs med några centimeter och börjar gå min grodgång
så på vägen tillbaka när jag lämnat dom ser jag praoen
DEN LILLA BITCHEN ASSÅ
hon går typ i en halv kilometer i timmen, och bär på två böcker (skojar inte)
jovisst dom var tunga, men vafan
jahapp så då fick jag ta resten av böckerna också, i ett lass
och så skulle alla böckerna lassas upp på hyllor ovanför dom riktiga hyllorna, så måste man stå på en stege
och jag är jävlar så höjdrädd
jag klättrade upp och stog där en meter över marken och typ var rårädd och trodde jag skulle dö
jag höll i mig som om mitt liv stod på spel (vilket det ju gjorde) och så lassade jag upp med ena handen
sen sa jag åt henne att hon skulle lassa upp några pärmar, så ser jag henne lite senare
så står hon på typ tredje steget, typ en halvmeter upp i luften
och sträcker sig med en pärm i taget, och det är ju omöjligt att nå i princip så det tar tjugo år
jag ba "eeh är du typ höjdrädd eller?" hon ba "JA" och klättrar ner jag ba jävla mes "okej men jag kan ställa upp dom" så klättrade jag upp på allra översta steget och slog nästan huvudet i taket för att kunna nå
visst jag var på väg att svimma två gånger av rädsla, och så tappade jag balansen hela tiden
och jag trodde min sista stund var kommen
men inte sjåpade jag mig för det

okej nog om praoen

det där med att det är en nedrans soppa, jaa saken är som så
att jag har typ en crush på en kille.. och så hade jag frågat honom om vi kunde typ fika någon dag i nästa vecka, vilket är denna veckan
och enda dagen jag egentligen kunde var i tisdags men då hade han inte svarat ännu (den segproppen)
och nu sa han att vi borde göra det (p.s han skrev "hej gumman" och avslutade med ett hjärta, det kändes stort)
i alla fall, nu känner jag mig som världens hemskaste människa
för jag är ju en jävligt upptagen kvinna (skoja)
men nej jag skojar inte, nästa dag jag har tomt i kalendern är nästa lördag, om en och en halv vecka
asså känns inte det lite knäppt
ba "kan vi fika någon gång i nästa vecka?" "ja det kan vi vi får ta och bestämma en dag" och jag ba "nej jag kan inte denna veckan"
ahah åååh ack och ve vad ska jag ta mig till
och det riktigt sorgliga är att han är en väldigt upptagen man
vi är två väldigt upptagna människor helt enkelt
så typ om ett halvår ba "yes nu kan vi fika"
men asså åååh vad ska jag göra
ja jag vet att jag är patetisk och har patetiska kärleksproblem men så ligger det i alla fall till

nu ska jag försöka somna tidigt ikväll så jag orkar vakna imorgon
för imorgon är ingen vanlig dag
nej nej, imorgon är en åka-till-västerås-dag

för övrigt drogar jag fortfarande bd som en galning
och jag insåg att jag äger femhundra kronor mer än vad jag först trodde, det kändes fint om något

mitt liv är jävligt jobbigt nu för tiden och det suger
allt är så bra och kul
men jag har för lite ork och lust för att uppskatta allt
och jag mår sämre och sämre för jag förtränger bara mina tankar och känslor och upprepar fucking "jag har inte TID att må dåligt" för mig själv
jag mår sämre men jag orkar inte må dåligt så då mår jag sämre för jag inte tillåter mig själv att må dåligt tills allt har detoxat sig själv eller vad man ska säga
(ingen kommer ha läst hit så jag skriver dethär bara för att få ur mig)
det finns för övrigt vissa människor som ser mig när jag försvinner
det är inte de mest uppenbara människorna
men det är nog bra ändå

nu ska jag stänga av känseln och ignorera min rygg som snart knäcks på mitten, för nu ska jag tömma en tvättmaskin


(det sorgligaste i mitt liv just nu,.. nej kanske inte sorgligaste hahah far from, men i alla fall, en galet jobbig sak är att vågen står så stilla.. ett kilo mindre sen i måndags bara)
okej ingen orkar med mig inte ens jag själv nu ska jag gå
puss ciao