son of st jacobs

senaste dagarna, veckorna, månaderna, vet inte hur länge, tid är som sagt en enda stor klump för mig
men en lång, lång tid känns det som (inte för att det betyder något, kan vara ett år lika gärna som det kan vara en dag, jag vet som sagt inte)
i alla fall
jag har vid ett flertal tillfällen den sista tiden helt plötsligt och utan förvarning börjat skratta hejdlöst åt små minnen som har kommit och skapat en revolution i min hjärna
egentligen är det inte bara framtiden som betyder något för mig
jag glömde det förflutna
inte för att det har varit 100% solsken och skratt, men åtminstonde 5% av det, och det räcker, det räcker
så många (tills nyligen) bortglömda minnen som bara har vandrat rakt in i mina tankar och framkallat skratt
det är läskigt när jag minns framtiden
jag lever ju inte i nuet, jag lever i framtiden, och jag drömmer så mycket om den att det blir verklighet, jag kommer på mig själv när jag sitter och skrattar åt minnet av vissa händelser, och inser att det aldrig har hänt
det är svårt att skilja påhitt och verkligheten i de flesta fallen
igår fick jag läskiga synhallucinationer
jag hatar att behöva ha det såhär
men i alla fall nu kom jag ifrån ämnet lite
minnen, nostalgi
mestadels är det minnen från stiftsgården och minnen av stunder med fridastinaochmoa som har poppat upp i mitt medvetande
stiftsgården, när jag och felicia var svenska gurkor i eriksson, vårat skrattanfall som slår allt jag någonsin varit med om, jag har aldrig varit så lycklig som jag var just i den stunden, när jag låg där på golvet, brevid en bästa vän, och skrattade så tårarna sprutade på oss båda, magen gjorde så ont att jag delvis grät på grund av den, och jag trodde att jag aldrig skulle skratta mer än så någonsin, men sen när vi krypit, släpat oss in i rummet och stängde dörren bevisade jag för mig själv hur fel jag hade, för då exploderade vi och skrattade ännu högre, ännu mer och ännu intensivare. det är ett av de absolut vackraste minnena jag har.
när jag och gabriella, utan att veta om den andra, gick iväg för oss själva när vi var ledsna och sen stötte vi ihop med varandra för att båda var på väg till samma plats, och vi grät tillsammans och vi tröstade varandra och det var ett så otroligt sorgligt och innerligt ögonblick som verkligen betydde väldigt mycket.
när jag och gabriella sprang ifrån dirrot och alla människor (i synnerhet en människa hehehe) och gömde oss på rummet och bara satt där i fönstret och pratade och skrattade och mådde bra.
alla gånger vi smet iväg för att plocka blåbär, med dåliga ursäkter för våran frånvaro.
alla saker som har blivit sagda, ord som har präntats in i hjärnan och aldrig kommer försvinna.
när vi, säkert tio tjejer, på konfirmationslägret vaknade mitt i natten och badade nakna i siljan, och dagen efter när det spred sig och ledarna antingen skrattade sig lila åt oss, eller blev arga som bin över att vi inte hade följt reglerna.
jag kan fortsätta i all evighet, det finns inga gränser för allt vi har gjort.
minnena jag har med stina frida och moa är det inte ens någon idé att börja prata om, det är för mycket, alldeles för mycket. småsaker, så små så små som har blivit så mycket mer. allt, stort och smått, har etsat sig fast på näthinnan och spelas upp med jämna mellanrum, för att jag ständigt ska komma ihåg stunderna med de finaste. Saker som är så obetydliga och vardagliga som har fått en så stor och betydande roll i mina nostalgiska resor i huvudet.

tack och förlåt
var inte tänkt att bli långt men det blev det nog i alla fall