son of st jacobs

allt har bara tagit slut inne i mig
jag orkar inte
jag vet inte vad jag vill
jag lyssnar på musik som är för fin för att jag ska kunna hålla tårarna tillbaka
och tänker på saker som är för fina för att jag ska kunna motivera mig själv till att någonsin vakna igen
jag behöver någon som sitter brevid mig och bara håller om mig
eller jag vet inte, jag vet inte vad jag behöver
(jo det vet jag, sluta nu angelica)
jag har verkligen tagit slut, jag känner nog att jag inte riktigt vill, orkar, någonting
jag har tryckt ner alla mina tankar så långt ner det går
(igår fick jag en vattenblåsa under foten, det var inte en slump, det var mina nedtryckta problem)
och nu har jag blivit sjuk
jag blir (nästan) aldrig sjuk, det känns inte som att det är någon slump det heller
jag vet inte vad jag ska göra
snälla jag går sönder
jag vet inte om jag orkar försöka på nytt, ännu en gång
det mesta har förlorat sin mening
jag orkar inte leva såhär
jag orkar inte
snälla ta mig härifrån, ta mig till en plats där det finns philadelfia (stavning?)
hur kan man älska någon så helhjärtat att det bokstavligt talat gör ont i hjärtat av att tänka på honom
jag känner varje slag som river innanför bröstkorgen, ser hur hela bröstet rycker till vid varje hjärtklappning
det bankar så hårt där inne, det svider så till den milda grad att jag knappt vet hur jag ska stå ut
hur kan man vara så förälskad i en röst, ett par ögon, en kropp, en personlighet, en människa, att man hellre dör än lever utan den människan?
hur kan man orka gå vidare när man vet att man är tvungen att leva utan den människan?
hur orkar man andas när varje andetag svider.
hur kan man leva, när man inte får den man älskar?
jag orkar inte