No Time For Us
imorgon har det gått ett halvår sen broder daniels sista spelning
min chans att få se dom, chansen som jag inte tog
jag åkte till frankrike, varför varför åkte jag till frankrike?
imorgon har det gått ett halvår och jag vaknar fortfarande i panik ibland och gråter mig helt tom när jag inser att jag aldrig kommer att få se dem
och det känns bara värre och värre för varje dag som går faktiskt
jag inser att jag aldrig kommer komma över det
jag kommer få leva med det här resten av mitt liv..
jag kommer hata mig själv för resten av livet
hur kunde jag
jag missade min enda chans att få se broder daniel
jag kan inte beskriva hur mycket jag ångrar mitt hemska avskyvärda beslut
folk försöker säga saker för att trösta
det finns ingen tröst, jag fick aldrig se broder daniel ingen kan någonsin säga någonting som får mig att känna mig bättre
under det senaste halvåret har jag knappt kunnat lyssna på broder daniel
när jag har gjort det har jag börjat gråta och fått ångest över hur jävla dålig jag är och hur jävla skit allt är och att jag inte såg dom
ni förstår inte
ingen förstår
broder daniel är orsaken till att jag lever
känns jävligt fattigt att säga så, som värsta fjortisen eller något
men det är sant
många (eller ganska få egentligen men ganska många) saker håller mig vid liv
men vid det enda tillfälle då jag egentligen verkligen stått med en fot på varsin sida, liv och död
då räddade broder daniel, då räddade henrik berggren
jag skulle antagligen inte leva idag om det inte vore för broder daniel, och jag fick aldrig se dom
jag fick aldrig se dom
jag visste inte att en människa innehåller så många tårar
