son of st jacobs

när ska jag börja lyssna på mig själv?
jag vet ju att jag bara gör mig själv illa
måste sluta att leva så destruktivt som jag gör
det var länge sen jag skrev, inte bara på bloggen men över huvudtaget
jag saknar det, det är en bra ventil
men samtidigt tar orden stopp när de kommer till fingrarna
jag får inte ut allt, och jag blir så frustrerad
jag skriver i huvudet istället
tänker ut sånt som jag borde skriva ner, men aldrig orkar


varje cigarett skulle bli den sista jag rökte
varje form av bekräftelse, den sista jag sökte
jag skulle aldrig mer släppa taget och kasta mig ut
jag skulle låta varje farväl vara ett definitivt slut
jag skulle sluta drömma om vackra dar
och släppa taget om det som inte dröjer kvar
men andetag för långt borta för att höras
får mig att glömma allt som borde göras
och tårarna rinner ännu en gång
medans verkligheten raseras av en kärlekssång


jag vet inte, just nu lever jag för nästa helg, och helgen därpå
sen vet jag inte.. jag behöver något snart att se fram emot efter det, sommaren är för långt borta
om vi åker till sthlm i mars vill jag åka och bo hos frida i strängnäs
jag vill åka till karlstad och besöka stina, jag saknar henne för mycket
jag vill inte leva såhär men jag börjar inse att det måste vara på detta viset
jag kommer aldrig överleva i nuet, jag måste alltid ha en framtid som är byggd i ljuset
nuet kommer alltid att svika
jag kommer nog aldrig kunna lita på mig själv
jag önskar att livet vore enkelt

kanske.. nån dag, jag vet inte