son of st jacobs

jag påstår inte på något sätt att bilden är vacker
för det är den inte
och jag blir nog mest bara sur om någon säger emot
men saken är den, att hur ful och skev jag än må vara så blir jag lite varm i hjärtat
min lugg står lite åt alla håll och kanter och är lika ojämn som vädret just nu
jag har en finne i pannan
mina ögon är som små kinesögon (jag har inget emot kineser förutom när jag själv ser ut som en)
min näsa är som en stor trollnäsa (jag har inget emot troll förutom när jag själv ser ut som ett)
mina tänder, where to even fucking start, det är ju typ lika mycket gluggar som det är tänder där inne
jag har fetaste skrattrynkorna ever
mina kinder är feta små hamsterkinder (jag har inget emot hamstrar förutom när jag själv ser ut som en)
ja, det går att peka ut brister hur länge som helst, speciellt när jag som på bilden skrattar
men jag bryr mig inte så mycket
det här är alltså ett äkta genuint angelica-skratt
jag fick för mig att fota det, eftersom jag alltid ska se så seriös och försöker liksom se så bra ut som möjligt alltid
så jag började tänka på roliga saker och så skrattade jag tills det gjorde ont
och så blev det några fula bilder
fula men lyckliga
precis som jag (när jag är glad alltså)

för övrigt blev väl inte kvällen den bästa.. men sen när brukar den vara det liksom?
som vanligt (hatar det ordet) blev det bråk när vi åt mat
mamma och pappa råkade(?) uttrycka klart och tydligt att de inte vill ha kvar mig och sandra, speciellt mig och att de nog helst vill att vi flyttar härifrån
dessutom råkade det slinka ur mamma vad hon tyckte om mig och mat
jag satt på mitt golv i många långa minuter och hyperventilerade och grät oändligt många tårar
det finns vissa saker som man inte säger till en människa som delvis har en ätstörning och har en sjukt sjukt sjukt dålig självbild
det finns vissa gränser
som sagt, utan syster skulle det här huset ta död på mig
(ta mig härifrån)

oh gode gud om du nu finns så kom och hjälp oss nu
för om vi nånsin har behövt dig, så behöver vi dig nu


som sagt, första familjemötet på tisdag, jag vågar nog inte
det är bara ett mirakel som kan göra det bättre i vår familj, och bup måste nog vara så långt ifrån ett mirakel man bara kan komma