son of st jacobs

den där berättelsen som tog slut innan den hunnit börja
den tog nog aldrig riktigt slut
den där pojken som inte är samma pojke som jag brukar tänka på
han fortsatte finnas kvar
aldrig så värst speciella samtal
inget att fästa sig vid
men det som behövde sägas blev alltid sagt
avståndet mellan oss var det enda hinder vi inte kunde ta oss förbi
men jag tycker om honom
jag tycker om illusionen av en poetisk och sårbar själ
den sortens pojke jag vill ha i mitt liv
utan att egentligen veta något om honom förälskade jag mig
i en tvådimensionell man med fler dimensioner än någon annan
varför måste det alltid finnas något som förhindrar en saga att slå ut i blom?