jag vet vem jag är när jag är hos dig
för det mesta snurrar jag bara runt livet i en graciös orkan eller klumpig piruett
för det mesta vet jag ingenting, jag bara existerar och andas och skrattar och gråter
men ibland kommer kunskap och en känsla av igenkännande över mig, och jag vet precis vad allt går ut på och vem jag är
jag är din, jag är det redan nu och inte minst den dag då du vill ha mig
och jag kanske borde skydda mina ord bättre nu när osäkerheten och rädslan tar över
men jag kan inte gör mycket för att förändra
nu vet jag ju vem jag är, jag är poeten som använder skrift istället för tal
jag är flickan som uttrycker mig genom rörelserna från mina fingrar
vilket självfallet inte alltid innebär enbart skrift, det kan lika gärna handla om något som fingertoppar som stryker över hud
alla mina handlingar är på ett eller annat vis poesi
inte minst när jag bara iaktar utan att på något vis hävda mig själv
jag har idag funderat ut en välutformad handlingsplan för att komma ur dessa tankebanor
1. sluta lyssna på låtar som handlar om brustna hjärtan och enkelriktad kärlek
2. sluta skriva sida efter sida i mitt anteckningsblock som handlar om samma sak maskerat av varierade ord
3. sluta hoppas på saker som aldrig kommer ske
4. sluta tänka på den där pojken så ohälsosamt mycket som jag i nuläget gör
hur bra fungerar min handlingsplan i praktiken?
1. jag lyssnar fortfarande på låtar som handlar om brustna hjärtan och enkelriktad kärlek
2. istället för att skriva sida efter sida som handlar om dig målar jag papper efter papper med dig som motiv
3. hoppas på samma saker som innan, för det kan ju mycket väl hända en vacker dag
4. som det ser ut just nu skulle jag behöva upphöra att andas för att lyckas med den punkten
