son of st jacobs

en blixtvisit i det förflutna med patetiska flyktförsök och kroniskt växande ångestkänslor
jag har återvänt i verkligheten men hjärtat slår fortfarande osäkra och trevande slag
allt är precis som det aldrig har varit, och snart infinner sig lugnet när jag inser att jag är förlorad i mig själv
hur lång livslängd har ett ljus och när vet man att det brunnit ut?
jag blundar och beskådar galaxen vars existens jag ständigt fördömmer trots att jag bara har mig själv att skylla för de beslut jag gör vars följder krossar min tillvaro
det är så enkelt att skjuta över smärtan till något främmande och onaturligt
att handskas med mörkret skrämmer mig och jag gör allt i min makt för att gömma mig
jag isolerar mig innanför ett tunt men starkt lager olja
i samma stund som andetagen blir tyngre och huvudet faller framåt som ett bevis på sin orklöshet förlorar jag närvaron i medvetenheten
jag förflyttas till min alternativa värld och kan med ens fyllas av svunna känslor och aldrig tidigare skådad styrka
jag finner det jag söker inom mig själv och kommer ut i livet som en helt ny människa
en människa som gör ont att titta på, men som klarar av att andas utan problem
ljusen har nästan brunnit ut nu, jag ser den sista lågan på det sista ljuset som envist suckar och vrider sig i självförvållade smärtor och påträngande kyla
hade det bara inte brunnit så intensivt och obarmhärtigt skulle det slippa fundera över sin livslängd bara timmar efter sin födelse
lika lite hade jag behövt fundera på min dödlighet om jag låtit bli att söka efter svaren och lösningarna till mina problem
de visdomsord jag fann och lärde mig leva efter bryter fortfarande ner mig gradvis
snart är även jag en ensam låga som darrar av rädsla för att försvinna