son of st jacobs

jag var fjorton, han var sjutton
det var sommar och värmen drev oss in i vansinnet
vi levde i varandras blickar och han höll om mig och smekte mitt hår när vi egentligen borde sovit
sena nätter som inte tog slut innan soluppgången
hans ögon glittrade när solstrålarna klättrade in genom fönstret och bosatte sig i sängen vi delade
vi lyssnade inte till det som sades om oss
att det var emot de sociala reglerna för oss att umgås just där och då spelade ingen roll, vem behövde vi utöver varandra?
sommaren tog slut och det gjorde vi också
trots att vi försökte hålla fast i varandra och det vi hade rann allt ut i sanden och det som var "vi" försvann
ett år fick lägga sig emellan oss och när sommaren ännu en gång stod för dörren var allt förändrat
vi såg på varandra, vi pratade med varandra, vi skrattade tillsammans och så var det inget mer med det
vi höll kontakten bättre efter den sommaren, han var en av mina bästa vänner, min allra bästa pojke

a: jag var så osäker, jag vågade inte säga det, men jag älskade dig.. vad hade du gjort om jag sagt det då istället för nu?
e: jag hade kysst dig och sen inte låtit dig försvinna

den sortens pojke man drömmer om
den sortens pojke som har huvudrollen i kärleksfilmerna man så lätt förälskar sig i
det var den sortens pojke som i många långa månader gjorde allt för att inte låta oss dö ut
det var den sortens pojke jag släppte taget om
jag insåg inte värdet i honom, och jag var för bekymmerslös för att hålla mig kvar vid sommarvärmen när hösten slog ut i blom

den där pojken som är så vacker, han som är så intelligent, han som är så rolig, han som är så trevlig, han som är så snäll, han som tycker om en själv precis för den man är, han som är omtyckt och social..
han som är den perfekta pojken i nästan alla tonårssvaga flickhjärtan, honom hade jag..
honom valde jag att lämna bakom mig

(jag saknar honom så brutalt mycket)