breathe me
åååh ibland blir jag så arg
på alla mina vänner som har ett förhållande
varför får ni men inte jag?
och när jag pratar med vänner som har pojkvän brukar jag ställa en fråga, samma till alla
"berätta om honom"
och jag får nästan alltid samma svar
"vad ska jag säga? vi har det bra"
och jag får truga och omformulera
"jomen vad ser du när du tittar på honom?"
svaren blir lika suddiga och tomma som från alla
"jag vet inte *rycker på axlarna* jag ser den finaste pojken jag vet, jag ser honom jag älskar"
missnöjd förtsätter jag
"men hur känner du när ni är tillsammans?"
och jag får svävande vaga svar
"jag känner mig lycklig" , "jag känner mig trygg" , "jag känner mig uppskattad" , "jag känner mig kär"
intetsägande ord som inte gör mig ett dugg klokare
om någon sa till mig
"berätta om honom"
skulle orden forsa ur mig som när en damm brister, jag skulle säga allt oavsett hur relevant det vore, jag skulle blunda och le, jag skulle säga alla små saker han gör som jag tänker så mycket på, jag skulle berätta uttryck han använder sig av, saker han tycker om eller ogillar, jag skulle med ord måla upp en bild av den personlighet som slutit sig kring mitt hjärta i ett lager tillräckligt tjockt för att skydda men också ett lager som lindats så hårt att hjärtat pressas samman och imploderar av alla små andetag som inte tillhör mig
om någon frågade mig
"vad ser du när du tittar på honom?"
skulle jag beskriva minsta detalj så levande att en människa som aldrig förr sett honom efteråt hade kunnat se honom på stan och känna igen honom, jag hade låtit varje hårstrå på huvudet och rynka i händerna få liv och växa sig stora, jag skulle i detalj berätta om hans höftben och hur de blivit mitt livs stöttepelare
om någon frågade mig
"hur känner du när ni är tillsammans"
skulle jag le, och så gott det går förklara vad det innebär att vara lycklig hela vägen in i hjärta och själ, jag skulle berätta om hur världen ibland i korta stunder stannar upp och hur alla konturer utom hans suddas ut och tiden står alldeles stilla, som på film, jag skulle berätta att jag ibland känner hjärtat slå så hårt att jag blir rädd, jag skulle på bästa möjliga sätt försöka förklara samtidigt som jag visste att ingen någonsin skulle kunna förstå hur jag känner, och hur allvarlig jag är
att jag faktiskt inte överdriver när jag berättar om de där ögonblicken då jag glömmer bort att andas för att jag bara kan tänka på honom
jag skulle säga att han får mig att kunna känna så starka känslor att jag tror jag skall gå sönder om jag inte får känna hans andetag mot min hud
jag skulle försöka förklara men jag skulle misslyckas
och ingen skulle någonsin förstå hur mycket jag faktiskt älskar honom
jag tror nog redan att alla vet, alla vet att jag tycker om honom och att jag tänker på honom ohälsosamt mycket och att jag nästan bara pratar om honom
men ingen, förmodligen inte ens jag själv, vet hur mycket jag faktiskt älskar honom
för jag gör det , jag älskar honom
och det är det som gör mig så arg
för jag är självisk och egocentrerad och trots att jag vet att mina väninnor älskar sina respektive pojkvänner bortom alla ord så känns det ändå inte som att de, eller någon annan för den delen, någonsin skulle kunna älska en annan människa mer än jag älskar honom
det är därför jag blir så ledsen
för att alla andra får sina lyckliga slut, alla utom jag
alla säger att jag är ung, att jag har hela livet framför mig, att jag kommer glömma och gå vidare och att jag kommer hitta någon att älska ännu mer
jag vill slå alla som säger så
om ni på fullaste allvar tror att jag någonsin skulle kunna älska någon ens i närheten av så mycket som jag älskar honom kan ni ju knappast förstå ens hälften av den massiva mängd känslor som byggts upp inombords
jag kommer inte komma över honom, jag kommer inte kunna gå vidare
de som säger så har aldrig kännt äkta kärlek
ni förstår inte vad jag skulle offra för honom, vad jag skulle göra för honom
ni förstår inte att jag skulle göra allt, allt i min makt och allt bortom min makt, för hans skull
ni förstår ingenting
ändå är det ni som får hålla om era pojkar och kyssa dem tills de blir alldeles vimmelkantiga
det borde vara jag, en enda gång
om jag bara fick kyssa honom en enda gång
jag skulle uppskatta den enda kyssen mer än något jag någonsin fått, jag skulle uppskatta den kyssen mer än något ni någonsin fått
jag går verkligen sönder
jag gör verkligen det
för ingen förstår
alla tror sig veta vad kärlek är
MEN HUR FAN KAN NI DÅ SÄGA ATT JAG KOMMER KOMMA ÖVER HONOM?
HUR FAN KAN NI SÄGA ATT KÄNSLORNA GÅR ÖVER TIDS NOG OM NI VET VAD KÄRLEK ÄR?
för första gången känner jag hur skönt det är att vara såhär långt borta
borta från alla idioter som tror sig förstå sig på mina känslor men egentligen inte vet någonting
jag orkar inte mer
jag vet inte vad jag ska ta mig till
nu blir det en lång varm dusch för att kunna tillåta tårarna utan att någon ska se att jag är ledsen
för det vore att ge dem fel uppfattning
jag är inte bara ledsen, jag är förkrossad och förlorad i en dröm som aldrig kommer bli mer än en dröm
jag älskar en pojke som aldrig kommer älska mig, och jag kommer älska honom så länge jag lever
på alla mina vänner som har ett förhållande
varför får ni men inte jag?
och när jag pratar med vänner som har pojkvän brukar jag ställa en fråga, samma till alla
"berätta om honom"
och jag får nästan alltid samma svar
"vad ska jag säga? vi har det bra"
och jag får truga och omformulera
"jomen vad ser du när du tittar på honom?"
svaren blir lika suddiga och tomma som från alla
"jag vet inte *rycker på axlarna* jag ser den finaste pojken jag vet, jag ser honom jag älskar"
missnöjd förtsätter jag
"men hur känner du när ni är tillsammans?"
och jag får svävande vaga svar
"jag känner mig lycklig" , "jag känner mig trygg" , "jag känner mig uppskattad" , "jag känner mig kär"
intetsägande ord som inte gör mig ett dugg klokare
om någon sa till mig
"berätta om honom"
skulle orden forsa ur mig som när en damm brister, jag skulle säga allt oavsett hur relevant det vore, jag skulle blunda och le, jag skulle säga alla små saker han gör som jag tänker så mycket på, jag skulle berätta uttryck han använder sig av, saker han tycker om eller ogillar, jag skulle med ord måla upp en bild av den personlighet som slutit sig kring mitt hjärta i ett lager tillräckligt tjockt för att skydda men också ett lager som lindats så hårt att hjärtat pressas samman och imploderar av alla små andetag som inte tillhör mig
om någon frågade mig
"vad ser du när du tittar på honom?"
skulle jag beskriva minsta detalj så levande att en människa som aldrig förr sett honom efteråt hade kunnat se honom på stan och känna igen honom, jag hade låtit varje hårstrå på huvudet och rynka i händerna få liv och växa sig stora, jag skulle i detalj berätta om hans höftben och hur de blivit mitt livs stöttepelare
om någon frågade mig
"hur känner du när ni är tillsammans"
skulle jag le, och så gott det går förklara vad det innebär att vara lycklig hela vägen in i hjärta och själ, jag skulle berätta om hur världen ibland i korta stunder stannar upp och hur alla konturer utom hans suddas ut och tiden står alldeles stilla, som på film, jag skulle berätta att jag ibland känner hjärtat slå så hårt att jag blir rädd, jag skulle på bästa möjliga sätt försöka förklara samtidigt som jag visste att ingen någonsin skulle kunna förstå hur jag känner, och hur allvarlig jag är
att jag faktiskt inte överdriver när jag berättar om de där ögonblicken då jag glömmer bort att andas för att jag bara kan tänka på honom
jag skulle säga att han får mig att kunna känna så starka känslor att jag tror jag skall gå sönder om jag inte får känna hans andetag mot min hud
jag skulle försöka förklara men jag skulle misslyckas
och ingen skulle någonsin förstå hur mycket jag faktiskt älskar honom
jag tror nog redan att alla vet, alla vet att jag tycker om honom och att jag tänker på honom ohälsosamt mycket och att jag nästan bara pratar om honom
men ingen, förmodligen inte ens jag själv, vet hur mycket jag faktiskt älskar honom
för jag gör det , jag älskar honom
och det är det som gör mig så arg
för jag är självisk och egocentrerad och trots att jag vet att mina väninnor älskar sina respektive pojkvänner bortom alla ord så känns det ändå inte som att de, eller någon annan för den delen, någonsin skulle kunna älska en annan människa mer än jag älskar honom
det är därför jag blir så ledsen
för att alla andra får sina lyckliga slut, alla utom jag
alla säger att jag är ung, att jag har hela livet framför mig, att jag kommer glömma och gå vidare och att jag kommer hitta någon att älska ännu mer
jag vill slå alla som säger så
om ni på fullaste allvar tror att jag någonsin skulle kunna älska någon ens i närheten av så mycket som jag älskar honom kan ni ju knappast förstå ens hälften av den massiva mängd känslor som byggts upp inombords
jag kommer inte komma över honom, jag kommer inte kunna gå vidare
de som säger så har aldrig kännt äkta kärlek
ni förstår inte vad jag skulle offra för honom, vad jag skulle göra för honom
ni förstår inte att jag skulle göra allt, allt i min makt och allt bortom min makt, för hans skull
ni förstår ingenting
ändå är det ni som får hålla om era pojkar och kyssa dem tills de blir alldeles vimmelkantiga
det borde vara jag, en enda gång
om jag bara fick kyssa honom en enda gång
jag skulle uppskatta den enda kyssen mer än något jag någonsin fått, jag skulle uppskatta den kyssen mer än något ni någonsin fått
jag går verkligen sönder
jag gör verkligen det
för ingen förstår
alla tror sig veta vad kärlek är
MEN HUR FAN KAN NI DÅ SÄGA ATT JAG KOMMER KOMMA ÖVER HONOM?
HUR FAN KAN NI SÄGA ATT KÄNSLORNA GÅR ÖVER TIDS NOG OM NI VET VAD KÄRLEK ÄR?
för första gången känner jag hur skönt det är att vara såhär långt borta
borta från alla idioter som tror sig förstå sig på mina känslor men egentligen inte vet någonting
jag orkar inte mer
jag vet inte vad jag ska ta mig till
nu blir det en lång varm dusch för att kunna tillåta tårarna utan att någon ska se att jag är ledsen
för det vore att ge dem fel uppfattning
jag är inte bara ledsen, jag är förkrossad och förlorad i en dröm som aldrig kommer bli mer än en dröm
jag älskar en pojke som aldrig kommer älska mig, och jag kommer älska honom så länge jag lever
Kommentarer
Postat av: Moa
angelica du verkar inte förstå att jag har gått igenom ungefär detta fast på ett sätt där jag har blvivit sårad om och om igen. och när jag väl blev tillsammans med emil var jag så rädd för att öppna mig själv för även om jag visste att Emil aldrig skulle kunna göra mig så illa så var jag fortfarande rädd. Men Emil har på något sätt lyckats få mitt förtroende, han får mig att andas när jag stressar ihjäl mig, han håller om mig när jag får en panikångestattack och jag behöver inte heller berätta varför. När jag är med Emil känns det som att allting i världen är möjligt och att det underbara aldrig kommer att ta slut. Emil är min bästa vän och jag tvivlar på att det någonsin kommer att finnas en kille som är mer kär i mig, för jag tror det är nästintill omöjligt.
Trackback
