son of st jacobs

jag tappar fotfästet
på nytt faller jag genom dagar och nätter i väntan på något nytt
något bättre
ilningarna i bröstet påminner mig om att det aldrig blir bättre
inte för mig
det är så bra det någonsin kan bli
varför kan jag inte bara inse det
allt vore så mycket enklare om man inte hade drömmar och känslor att ta hänsyn till
om sunt förnuft regerade över ens liv
om kärlek inte existerade
ännu en gång får jag nöja mig med att stå ensam
och känna den svaga doften av lycka
den kittlar mitt hjärta och får mig att höra ord som inte sagts
jag tänker tankar som äter upp mig inifrån
men jag känner inte hur jag försvinner
jag bara vaknar och upptäcker att jag är förlorad
igen