son of st jacobs

nu, mer än någonsin förr, slits jag mellan två olika verkligheter
jag klarar mig inte i någon av dem, jag klarar mig inte utan dem
jag behöver allt, och inget, för att överleva
men för en gångs skull spelar överlevnad ingen som helst roll
jag vill bara leva
jag vet inte om jag orkar slåss för att bli någon jag inte vill vara
för jag tror inte att jag vill det, åtminstonde inte helhjärtat
det gråa har suddats ut och försvunnit helt ur mitt liv
den lilla mellanzonen som fanns kvar är borta
nu existerar bara svart och vitt och jag går vilse
jag hör inte hemma, höra hemma är det enda jag gör
jag vill bara slippa
jag äcklas av mig själv, och allt annat också för den delen
om jag ändå vore starkare
om jag bara slapp vara så skör skulle det vara så mycket enklare
mina tankar borde upphöra, de borde aldrig ha fått existera
det surrar för ljudligt inuti mitt huvud
jag orkar inte, jag behöver några sekunders tystnad
och jag tänker tankar man inte ska tänka
men jag orkar inte andas