son of st jacobs

jag är starkare nu
jag har aldrig haft någon ork att resa mig upp så jag har alltid legat kvar på marken när jag har fallit
men nu har jag ingen ork att ligga kvar
jag vet inte om jag mår bättre, men jag är i alla fall starkare
och egentligen kanske det räcker
sorgen känns lika iskall och tårarna är lika många
men jag reser mig upp nu för tiden
måste man bli helt bra?
jag nöjer mig med att ha det såhär
det känns bra att bygga upp sitt liv kring små oviktiga saker, för man vet att de aldrig försvinner
de där stora sakerna som vänder upp och ner på ens värld och som man bara låter sig svepas iväg av
när de försvinner faller man hjälplöst
men de små sakerna spelar ingen större roll om de försvinner
jag har fortfarande kvar de stora sakerna, men jag tillåter inte mig själv att klamra mig fast vid de
jag lever för så mycket mer nu
och det där med kärlek...
jag tror jag ger upp och låter den söka upp mig nu
jag måste lära mig att inte ha några känslor, lära mig att låta andra människor styra mitt liv
aldrig mer bli kär
gör vad ni vill med mig, kärlek är för svaga människor
och jag är ju stark nu, får jag för mig ibland