son of st jacobs

ÄR DET SÅ KONSTIGT ATT JAG MÅR SOM JAG GÖR?
NEJ GOTT FOLK, DET ÄR DET INTE, OCH NÄR JAG SÄGER NEJ SÅ MENAR JAG NEEEEEJ!
så nu sitter jag här, efter flera månaders uppehåll, med ett rakblad i handen
jag skakar i hela kroppen
jag klarar det inte längre, jag måste få se blod, känna smärta
jag är nog utkastad, jag vet inte
pappa sa att jag skulle börja leta efter eget boende, för dom orkar inte med mig längre
känns ju (y)
så frågade jag om han seriöst menade att jag inte fick bo kvar, att dom skulle kasta ut mig
då sa han att ja, dom orkar inte med mig och oavsett om jag hittar någonstans att bo eller inte så ska jag ut härifrån
älskar mitt liv asså
vart ska jag ta vägen?
jag vet inte
jävla mage, jag har inte ätit ordentligt på två dygn och det känns som min mage ska skrumpna ihop och dö
jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med rakbladet, om jag ska göra som jag vill eller som jag borde
fysisk smärta är fan så mycket enklare att hantera
fan vad det suktar med att inte känna någon som helst smärta över huvud taget, någonsin mer
det känns som om jag åtar mig saker hela tiden för att hindra mig själv från att göra något dumt
så att jag kan tänka att jag är viktig, att jag behövs, att jag måste göra bara den här saken, bara den här saken, bara den här saken
jag kan fortfarande inte bestämma mig
kan någon rädda mig snälla jag överlever inte
jag klarar inte av det här
RÄDDA MIG DÅ FÖR I HELVETE
jag hatar livet
ifall ni undrar, så slutade det med att begäret vann över förnuftet och jag fick min efterlängtade smärta
jag hatar mig själv