son of st jacobs

i ett land där trygghetens skuggor förökar sig i rasande tempo tänds ljuset och några människor bländas av den plötsliga chocken. skuggorna försöker desperat täcka över de sorglösa människornas sorger men misslyckas. tegelväggarna radar upp sig och sluter sig kring de bländade själar vars ögon svider av sanningens hårda ord. om ändå ljuset alltid fått vara tänt, då skulle inga ögon slutas, svedda av det plötsliga ljuset. om bara mänsligheten vågade stå på sina egna ben istället för att ständigt luta sig mot en bastant vägg, när de till slut vågar sig på några vacklande steg kommer de ju att snubbla, det förstår väl vem som helst. kanske inte, kanske förtränger vi den insikten, förvisar den till det djupaste mörkret inom oss där det långsamt suddas ut, och blir en del av oss. annars skulle vi ju aldrig kunna bländas eller hur!?