son of st jacobs

när man dör
bit för bit
lite varje sekund
men mitt i ens svaga andetag
orkar uttrycka sig
det enda
man orkar
vill
kan
och armarna känns svaga
som om
skelettet förtynar
musklerna bryts ner
huden krackelerar
ögonen kan inte längre
se
skillnad
mellan bokstäver
men ändå
lyckas man beröra
med ord
som någon annan uppfunnit
för mig
och alla andra
bokstäver
ord
meningar
som saknar värde
men inte är värdelösa
de är bara ovärderliga
precis som vi
människor
döende
poeter
bara
ovärderliga
så ömtåliga
jag älskar människors ömtålighet