son of st jacobs

vaknade och låg halvt apatisk i sängen i 1½ timme
tittade på en prick i taket och tänkte på en prick i mitt hjärta
jag förstår verkligen inte vad det är som händer just nu
för jag har ändå förnuftet och stoltheten (nåja) kvar
är det så att jag kommit ur mörkret, och för första gången upplever hur det är att tycka om någon utan att ha en depression i förgrunden?
för om det är såhär det känns, så är det ju inte så farligt egentligen
och jag tar tillbaka allt ont jag sagt om kärlek
man sårar bara sig själv egentligen
kanske
någon dag ska jag sätta ord på mina känslor, för det är gansa vackert och poetiskt vid närmare eftertanke
och det vill jag ju inte undanhålla från världen, lite verklighetsbaserad poesi
nu ska jag äta frukost.. typ