son of st jacobs

den där lyckan som jag trodde var helt dominerande visade sig vara beroende av en sak
allt det vackra fina som händer just nu höjer mungiporna kontinuerligt i samma takt med att listan på anledningar att le fylls på
men det krävdes bara ett enda bakslag för att allt skulle rasa samman
ett bakslag som kanske egentligen inte var mycket mer än ett stoppljus
jag tror aldrig jag tvingades vända, jag stod bara still och trampade otåligt och nervöst
inte ens det kan jag hantera
det måste vara vindens hastighet konstant
annars vet jag inte vad som händer, jag blir förvirrad och kan inte andas
sömnen överger mig
natten spenderades på sömn i endast fem timmar
hur ska jag kunna kalla mig utvilad när jag ska börja skolan?
jag som får så förfärligt ont i själen när jag är för trött för att orka
det jag mest av allt behöver i nuläget är oavbruten sömn, om så bara en av alla nätter