son of st jacobs

huset sover sånär som på ovanvåningens hörnrum som vetter mot gatan
där hörs musik och ljuset bländar rummets innevånare
flickan som bor där men aldrig känner sig hemma sitter på sin säng
medans nattens sekunder rusar förbi henne rusar tankarna ännu fortare
inuti molnet som hennes huvud består av samlas regndropparna
de där som allt för ofta letar sig ut via ögonen
och om ändå beslut vore enkla att fatta
om ändå tankar inte smakade så tomma på hennes tunga
om hon ändå kunde glömma, och bara få vara
men problemen finns och de förföljer henne vart hon än går
kanske är det meningslöst, lika meningslöst som det känns, lika meningslöst som det beviseligen är
är det nu hon ska ge upp?
är det nu hon ska göra sitt yttersta för att inte ge upp?
beslutet blir än mer omöjligt att fatta ju mer som står på spel
hon tänker om jag stannar här så dör jag
om jag åker dör vi och med ett ljudligt andetag sitter hon kvar
kanske imorgon, kanske aldrig, vad spelar det för roll
för hon inser att hon saknar värde för sig själv

jag lyssnar på musik, volymen är lite för hög för att vara hänsynsfullt, förlåt mitt huvud exploderar annars